Stockholms stadsteater: 3.31.93 av Lars Norén

On 24 augusti, 2013 by Camilla Janzon
Illustration: Anna Jadvi

Illustration: Anna Jadvi

Rent tekniskt, är 3.31.93 av Lars Norén ett litet mästerverk. Den dramaturgiska strukturen har fått ge namn åt pjäsen: 3 akter, 31 scener i varje akt och 93 scener totalt. Dessa korta scener, eller tablåer om man så vill, bildar tillsammans en avgrundsdjup helhet.

Den här gången har Norén fokuserat på ett tvärsnitt av så kallade ”vanliga människor”. De lever i Stockholm, mitt ibland oss idag. De är huvudpersoner i sina egna liv men kanske bara statister i ditt och mitt.

Det är inte precis några happy-happy-människor som porträtteras på scen. Men det är det väl å andra sidan ingen som förväntar sig heller när det kommer till Norén. Dock överraskar han med en svart humor som glimrar till då och då. Att skratta åt det absurda och hemska kan också vara läkande.

Den 25 personer stora ensemblen, under regissören Sofia Jupithers ledning, har med hjälp av en avskalad text lyckats mejsla fram en samling människoöden som berör. På scen finns allt från den livströtta alkoholistmorsan till den psykotiske sonen som flyttar hem till sina gamla föräldrar.

Fotograf: Petra Hellberg

Fotograf: Petra Hellberg

Scenografin är mörk, stram och enkel. Uppställda stolar och bänkar blir till allmängods, eftersom ensemblen är på scen hela tiden. Ljuset är kallt och varmt om vartannat och Jupither har lagt rytmiska scenerier som ger pjäsen ett musikaliskt flöde. Greppet med de korta scenerna gör också att det blir en nästan filmisk upplevelse. Jag vet inte om jag någonsin sett en pjäs som på så kort tid (och då är föreställningen ändå 4 timmar) lyckas skildra och dessutom fördjupa 25 olika människoöden. Det är imponerande.

Själv blir jag mest drabbad av Jonas Kruses förvandling till den MS-sjuke, före detta cellisten. Han är helt inkapslad, som en fånge i sin egen kropp, oförmögen att kommunicera med ord, samtidigt som man förstår att hans hjärna är kristallklar. Jag blir också starkt berörd av trojkan med den psykotiske sonen, Emil Almén, som flyttar hem till sina pensionerade föräldrar, Marika Lindström och Niklas Falk. Föräldrar som tidigare klagat över att de aldrig får besök blir i takt med sonens sjukdom allt mer instängda. Åke Lundqvist gör en helt fenomenal insats som kolsjuk patient. Hans hosta, närvaro och inte minst frasering är helt mästerlig!

Föreställningen är lång. Fyra timmar med två pauser. Och har man tendens att känna sig höstdeprimerad är det här kanske inte den mest upplyftande föreställningen i höstens teaterrepertoar. Men den som vill se ett stycke god teater med en jämn och stark ensemble bör absolut boka biljett.

3.31.93 AV LARS NORÉN
Urpremiär 23 augusti på Klarascenen
Av Lars Norén Regi: Sofia Jupither Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Annsofi Nyberg Ljus: Linus Fellbom Ljud: Michael Breschi
Håkan Åslund Mask: Johanna Ruben

I rollerna A: Björn Elgerd B: Thérèse Svensson C: Jan Mybrand D: Ann-Sofie Rase E: Louise Peterhoff F: Odile Nunes R: Kajsa Reingardt G: Lars Göran Persson J: Sofia Ledarp I: Kristofer Kamiyasu H: Emil Almén K: Sofi Helleday L: Christer Fant N: Ing-Marie Carlsson O: Niklas Falk P: Marika Lindström Y: Jonas Kruse X: Elisabet Carlsson V: Jacob Nordenson S: Åke Lundqvist T: Gerhard Hoberstorfer Q: Ralph Carlsson W: Jörgen Thorsson U: Maria Salomaa Ee: Hedda Simonsson/Thea Stjärne (barnstatist)

Betyg4

Kommentera