Stockholm Music and Arts – recension Dag 1

On 3 augusti, 2013 by Camilla Janzon
Johanna Söderberg, First Aid Kit

Johanna Söderberg, First Aid Kit

Stockholm Music & Arts profilerar sig som en högkvalitativ festival. Det är en mogen – och ganska penningstark – publik som strömmar över bron till Skeppsholmen. Jag är imponerad över att festivalen redan år två känns som en självklar kulturhändelse i augusti, och att många av barnsjukdomarna från år ett åtgärdats.

Även i år har man en stark mix av artister och kan, så när som på öppningsdagen, glädja sig åt att ha sålt slut på alla biljetter. Publiken är något äldre än på andra musikfestivaler och kanske är det därför stämningen är städat god? Inga fyllevrål och urindoftande buskar. Å andra sidan kan det bli oroligt tyst under konserterna – och det är inte bra!

I år märks det att ambitionsnivån höjts och förbättrats för kringarrangemangen på själva festivalområdet. Matstånden är fler och mer varierande än förra året. Trist dock att det fortfarande är några som bara tar kontanter! Köerna till toaletterna har blivit mindre och funktionärerna är ta mig tusan oförskämt trevliga över lag. Grannarna, Teater Galeasen och MDT (Moderna Dansteatern) öppnar upp sina portar för konstevenemang och hos den senare kan den partysugne också festa och dansa loss i ett Arty Farty Party.

Men det är stora scenen som är festivalens naturliga nav och fredagens knappa vinnare är  First Aid Kit på målfoto.

 

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra

Svenska konsulatet förbjöd Syrianen Omar Souleyman att komma till Sverige då man ansåg att det fanns risk för att han skulle söka permanent uppehållstillstånd här. Detta trots att han har en hel turné inbokad i höst och att inget annat land i världen nekat honom inträde. En eloge till den enda politiker som tagit bladet från munnen: Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt som kallar händelsen för ”en skam”.

Äran att öppna festivalen gick istället till den svenska trumpetaren Goran Kajfeš och hans orkester – och det var inget dåligt val. Goran knyter an till gamla jazzfestivalen på Skeppsholmen och bjuder på skön jazz som får publiken att njuta i det fina vädret. Hade jag fått välja hade jag nog dock stoppat in Goran som ett mentalt andrum mellan de experimentella systrarna i Diamanda Galás och Coco Rosies mix av vokala utbrott och dramatiska utspel.

Betyg3

 

Mattias Alkbergs Begravning

När Mattias Alkberg släppte sitt projektalbum tidigare i år blev det en omedelbar framgång hos den svenska kritikerkåren. Kanske för att han som person valt att stå vid sidan av etablissemanget och att musiken är bekvämt icke-mainstream samtidigt som texterna är lagom samhällskritiskt busiga. Den här föreställningen sattes upp på Dramaten i våras och var då helt slutsåld. På scen är Mattias ansiktsmålad i en svart mask och kompbandet vitsminkat. Han bär en sliten jeansskjorta med hål i och mässar politiska budskap mellan låtarna. Mest jubel blir det när ”Skända flaggan” framförs. En folk/progg-låt som handlar om att skriva kuken på svenska flaggan – med referens till Carl Johan de Geers konstverk från 1967. Jag tycker föreställningen – som dramaturgiskt vilar på mörka krafter – fungerar dåligt i ett 28-gradigt Skeppsholmen som badar i ljus.

Betyg2

 

Diamanda Galás

Vid femtiden drabbas Stockholm av strömavbrott men de mörka krafterna och teatertemat från Alkbergs föreställning fortsätter när Diamanda Galás äntrar scenen. Hon är vitsminkad och helt klädd i svart. När hon startar upp spelningen med ett vrål får hon för en kort sekund publikens uppmärksamhet. Men ännu en gång får vi se en föreställning som lämpar sig bättre för mörka vinterkvällar för en avantgardpublik på en icke-kommersiell scen i Berlin. Här har verkligen arrangörerna missat att matcha publik med artist och tillfälle. Mest synd är det om Diamanda själv som inte kommer till sin rätt. Efter bara en halvtimme är publikintresset betydligt svalare än temperaturen i luften. Ljudexperimenten med olika röstlägen varvat med skrik och djurläten må vara ett försök att nå upp till Björks ambitioner att bli en ljudkonstnär, men dit är det långt och Diamanda är en alltför okänd artiskt för att möta en ny publik på villkor som hon inte själv bestämt.

Betyg2

CocoRosie

CocoRosie är en amerikansk popduo som består av systrarna Bianca och Sierra Casady. Bandet startade under 2003 och släppte i våras albumet Tales of a Grass Widow. Deras indiepop låter som en blandning av hip-hop och opera som framförs med harpa, flöjt och andra akustiska instrument till en elektronisk ljudkuliss. Duon är enormt musikalisk och ett av de band jag verkligen sett fram emot att få se och höra på festivalen. Sierra är oskuldsfullt klädd i en vit brudklänning och spelar på en blå harpa. Det är hon som har operarösten. Bianca är hennes motsats. Svart strippklädsel med håliga strumpbyxor och en vit mensbefläckad trosa utanpå en svart gymdress. Hennes röst är förvillande lik Björks och ljudbilden förstärks av att det är Björks producent Valgeir Sigurðsson som producerade deras senaste album. Om syskonen i First Aid Kit kännetecknas av likheter och stämsång i olika tonlägen så är CocoRosie snarare ett band vars ljudbild bygger på olikheterna mellan syskonen. Problemet med dagens spelning är dock att man inte riktigt får igång publiken. CocoRosie är ett nyskapande band, men de ställer krav på lyssnarna. Så när de denna gång genomför en spelning utan de spektakulära visuella inslag som brukar förstärka och bygga upp deras show går konserten förlorad. Konsertens dramaturgiska upplägg känns ogenomtänkt. De lugna låtarna tar ner publiken när de just börjat få upp flåset. Kanske var höjdpunkten när beatboxaren Tez framförde ett solonummer i mitten av konserten.

Betyg3

First Aid Kit

Systrarna Söderberg gör entré med Amish-liknande hattar på huvudet. Det är deras första spelning på hemmaplan 2013. De ackompanjeras av ett minimalt kompband som bidrar till att sätta den tonsäkra stämsången i centrum. Mellansnacken är rara och sympatiska. De presenterar sig, som ”två systrar från Svedmyra”. Det är en intressant kontrast till deras texter, som både är mogna och avslöjar mörkare djup.

På fredagskvällen spelar de en nykomponerad låt som ännu inte fått någon titel. Den ska antingen heta ”Waitress Song” eller ”Dark Twisted Road” och lite spontant så där utlovas det att publiken kan få rösta efteråt. Låten är okej men inte så mycket mer. Det löftet glöms dock bort och då knorras det lite i publiken. Nå. Vi är trots allt inte där för att döpa låtar utan för att lyssna. Och First Aid Kit befinner sig på en så pass hög nivå nu att de utan problem kan leverera. Det är finstämt och känslosamt. Men systrarnas scenshow tillhör inte de bättre i landet när det kommer till liveframträdanden. Musikaliskt är det givetvis stundtals förtrollande. Men efter ett tag kan det bli lite trist att se Johanna niga bakom keyborden och Klara gå runt med gitarren uppe vid hakan (ofta vänd med ryggen mot publiken). Inte ens headbangandet som kommer under konsertens andra hälft får det att ta fart. Fredagens spelning är helt okej, men lyfter inte riktigt. Det är egentligen först i extranumren, i de taktstarka allsångspartierna, som publikhavet börjar gunga med försiktigt. Jag saknar också den vokala överraskningen i ”King of the world” där Conor Obersts stämma ljuder i studioinspelningen och ersattes med Howlin’ Pelle Almqvist live på Cirkus i höstas.

Betyg3

SthlmMusicArt2

Regina Spektor

Regina Spektor avslutar första festivalkvällen. Hon har ryskt ursprung då föräldrarna passade på att lämna Sovjetunionen när Perestrojkan öppnade upp landet. Karriären började tidigt och epitet som underbarn och musikaliskt geni har följt henne under karriären.

Hon gör en blyg, nästan försiktig entré och inleder med att sjunga ”Ain’t No Cover” a capella innan hon sätter sig bekvämt tillrätta vid flygeln. Då har augustimörkret sänkt sig över Skeppsholmen och det blir intimt, trots det stora sammanhanget. Musikaliskt är hon totalt gränslös. Publiken får serverat pop, folk, jazz och även beatbox. Hennes vokala register är brett och färdigheterna på piano tangerar nästan vad en konsertpianist förmår. Bäst är hon i sin största hit ”Fidelity” då har hon publiken i sin hand – även om publikkontakten faktiskt är ganska sval. Det är som att Spektor är i sin egen lilla värld, och genomför konserten med slutna ögon – med eller utan publik.

Under en av avslutningslåtarna drar ett fyrverkeri igång från Junibacken på andra sidan. ”Amazing! I love fireworks”, säger Regina och jag tror nog att publiken trots allt älskar henne.

Betyg3

Kommentera