Skräckmusikal utan innehåll och känsla – Necronomicon blir bara pinsam

On 8 oktober, 2013 by Ulla Tiderman
Necronomicon - en skräckmusikal

Det är affischen, den fantastiska och fantasieggande som blir den största behållningen av skräckmusikalen Necronomicon som spelas på Dramatens scen Elverket. Plus den fantastiska scenografin, som i samspel med ljud och ljus, rent fysiskt och visuellt drar oss ner i underjorden där pjäsen utspelar sig. I övrigt finns mycket att önska.

Man kan fråga sig vad som gick fel. Var det för kort repetitionstid? Eller kanske för svåra sångpartier? Eller var själva storyn för knepig för att omforma till en riktig skräckis, med en sammanhållande berättelse som man kan följa från början till slut?

Jag får nog vara ärlig och säga att jag tycker att Necronomicon haltar rejält, från regi och skådespeleri till en historia som inte känns det minsta angelägen – inte ens spännande. Fragment av HP Lovecrafts noveller tar avstamp i ett mentalsjukhus där man börjar  återberätta händelser kopplade till en fiktiv bok, Necronomicon, som ligger gömd långt nere i en raserad gruva. Ja, det är precis lika rörigt som det låter. Och inte är det mycket jag tar med mig efteråt. Förutom en del skräckinjagande effekter, som att det faller ut en död – eller kanske en zombie – ur ett klädskåp, en död som blir levande igen och plötsliga pistolskott, så är det hela ganska tråkigt. Blodiga händer, zombies som spetsas på en skyhög stalagmit, inälvor och kroppsdelar som gömts i uråldriga grottportar. Nej, det går inte att få ihop.

Skådespelarna får springa omkring, jag ska inte säga som yra höns, men utan mål och mening. Musiken, och därmed alla sångpartier, ligger i så låg tonart att det är svårt att uppfatta orden och när man väl hör dem är rimmen så banala att man skäms. Kropp och knopp – typ. Trots att jag verkligen försöker, kan jag inte få historien att hänga ihop och jag lämnar föreställningen med alldeles för många ”varför?”

Men jag är hänförd över scenografin, över stalaktiter och stalagmiter som hänger och växer i den djupa grottan och över det rörliga växelspel som gömmer och blottar olika rum, trots att vi hela tiden befinner oss på samma plats.

Fotograf: Sören Vilks
Fotograf: Sören Vilks

Genial är också gruvschaktets hiss som går från tak till golv och som ger en känsla av att vi verkligen befinner oss i underjorden. Och publikens ofrivilliga rörelse – vi sitter på bänkar, i gradänger som vi trodde var fast förankrade. Plötsligt är de mobila, de närmar och fjärmar sig scenen och skådeplatsen. Det känns magiskt och rätt tänkt – precis som att få följa med in i garderoben till sagolandet Narnia. Scenografin är med andra ord värd högsta betyg. Tyvärr når varken historia, regi eller skådespeleri upp till den nivån.

Unga Dramaten, Elverket

I rollerna:
Edward Zann/överläkaren: Staffan Göthe
Judith Grip/vårdare: Thérèse Brunnander
Edward Zann JR: Eric Stern
Edith Grip/vårdare: Maia Hansson Bergqvist
Sebastian/vårdare: David Book

Regi: Rikard Lekander

Musikalisk förlaga: Mountains of Madness av Danielle de Picciotto, Alexander Hacke och Martyn Jacques
Översättning sångtexter: Sven Hugo Persson
Musikarrangemang: Erik Enocksson
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Johan Bergman
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh
Videoprojektioner: Visual Relief

Speltid: 2 timmar 5 minuter

Betyg1

Kommentera