Pernilla Andersson på Rival

On 30 mars, 2012 by Carl Aronsson

Pernilla Andersson befinner sig på miniturné och spelningen på Rival i Stockholm är den tredje av totalt fem. Det handlar inte om nyskrivet material utan är en uppföljning av miniturnén Tre och en flygel från i höstas. Av den turnén blev det en live-platta som nu blivit en uppföljningsturné. Hängde ni med?

Precis som förra gången handlar det om en akustisk konsert sparsamt kryddad med elektroniska arrangemang. Musikaliskt är konserten en riktig fullträff där Pernillas goda vän och gitarrist Fredrik Rönnkvist gör en stabil insats. Men det är Dan Berglund – som var en av medlemmarna i Esbjörn Svenssons Trio – som glänser och skapar en röd tråd av riktigt sköna jazzvibbar genom hela konserten. Kanske borde turnén döpts till Tre och en kontrabas?

Pernilla öppnar dock med Tråkig torsdag och namnet blir dessvärre talande för hela den första halvtimmen där alltför många arrangemang låter likadant. Det blir enformigt med piano och sång som dominerar och applåderna är försiktigt artiga precis som den mogna medelålders publiken. Konserten börjar ta fart efter mellansnacket till Dansa med dig, som hon full av hemlängtan skrev på ett hotellrum i Arvika 3 dagar efter sitt bröllop. Jag utgår från att det inte var under smekmånaden med maken – utan att det var honom hon längtade till.

Just mellansnacket är Pernilla annars bra på. Hon säger sig ha svårt för att träna in något i förväg och kanske är det därför det blir så självklart och naturligt när hon sätter in sin musik i ett sammanhang. Roligast för kvällen är kanske när hon tillägnar Dekpsalmen till Eric Saade. Psalmen dedikerar hon under turnén till någon som gör dekiga saker och Saades småländska grepp att ta 1.495 kr för en autograf till småflickor är just en sådan sak. Det är också i mellansnacket Pernillas personlighet kommer fram. Då utstrålar hon självförtroende (även om hon säger sig vara nervös) men också kurage och värme. Hennes kärlek till vänner och maken Dregen är inte bara starkt närvarande i texterna utan också när hon pratar om dem från scenen. Hon blir någon man skulle vilja vara kompis med.

Två låtar under kvällen är översättningar från hennes engelskpråkiga album. Jag tycker att båda versionerna blir bättre än originalet. Beror det på att Pernilla Andersson håller på att bli en tokfolklig svensk symbol? Vet inte – men hennes engelska låtmaterial låter bättre och känns mer på riktigt när det framförs på svenska. Som steg på månen är en lyckad översättning av Bring Me the Rainbow från albumet Ashbury Apples. Den ska vara inspirerad av ett möte hon haft med en strippa på en motorcykelklubb.

I andra extranumret kliver Dregen upp på scenen för att sjunga duett med frun i Olle Ljungströms Jag och min far. Det blir kvällens höjdpunkt – inte minst för Dregens sköna scenspråk som kontrasterar och matchar Pernillas stillsamma ”koreografi”.

Däremot är jag tveksam till mängden av covers vi får höra under kvällen. Inte för att de är dåliga – men jag tycker Pernilla är en för stor artist för att lira så många. Av konserten 16 låtar är 4 covers. En fjärdedel – det är för mycket och det är onödigt. Hennes kvaliteter som singer-songwriter är som bäst när hon sjunger sina egna låtar. Det är då hon utnyttjar röstresurserna till fullo och visar upp sina unika sidor som artist. Sen tror jag att Pernilla som liveartist kommer att peaka först om två-tre album. Då är låtskatten kompletterad med ytterligare ett antal hits och kompositionen på låtlistan kan optimeras. En bra konsert brukar innehålla lika delar av skratt och sorg, ballader och upptempo. Idag är det de snabba låtarna i slutet på konserten som saknas.

Sammantaget är det dock en intim och skön konsert vi bjuds på. Jag vet att Pernillas senaste studioalbum Ö till stora delar spelades in hemma i huset på Runmarö – och lite så är det att vara på Rival denna kväll. Vi får veta att det gått hål på hennes strumpbyxa, att gitarristen Fredrik varit småkär i Nina Persson och att Dregen var oerhört arg när Jag och min far skulle spelas in (för att det saknas trummor i arrangemanget). När konserten är slut känns det som om man varit hembjuden till goda vänner. Egentligen vill jag sätta en trea i betyg men… Äsch, det får bli en fyra för gammal vänskap skull.

Bäst: Sommar utan sol (Bring Me the Rainbow) & Jag och min far

Sämst: Gör dig till hund & Desperados (extended version på 8 min)

 

Låtlista

1. Tråkig torsdag

2. Vintern blev för lång

3. Som en Ö

4. Saskia

5. Dekpsalm

6. Dansa med dig

7. Vi som älskar och slåss

8. Gör dig till hund

9. Som steg på månen / Bring me the rainbow (A strippers tale…)

10. Om ingen annan

11. Desperados

12. Johnny Cash and Nina P

13. Runmaröpsalmen / Lugnet

Extranummer 1

14. Dekadans

15. Jag och min far (duett med Dregen)

Extranummer 2

16. Jag vet hur det känns / I know how it feels

 

 

Kommentera