Parrelationens krig och fred på Stockholms stadsteater

On 10 januari, 2013 by Ulla Tiderman
Fotograf: Petra Hellberg

Ann-Sofie Rase och Jörgen Thorsson. Fotograf: Petra Hellberg

Hur svårt kan det vara att leva tillsammans i en parrelation? Helt olidligt, avskyvärt, ogenomförbart eller alldeles ljuvligt, underbart? När Krig – En föreställning om kärlek spelas på Stadsteaterns Lilla scen är det inte i första hand Disneys Lady och Lufsen man associerar till, trots att ensemblen i slutscenen brister ut i den romantiska kärlekssång som många kan nynna och sjunga med i. Nej. Det är krig.

Det är hårt arbete och försakelser. Det är drömmar om förverkligande och härligt självutplånande sex som stångas med behovet närhet. Det är slitningar och bråk. Det kastas stolar och det möbleras om.

I en rituell koreografi ”dansar” skådespelarna med stolar som får symbolisera allt från rummets möblemang till tillhyggen för att ge effekt åt parens stridigheter.

Allt på en gång, medan behovet av att få vara en egen person med drömmar och önskningar får stå i bakgrunden, vänta på sin tur – i alla fall under småbarnsåren, då karriär, barn, familjerelation brutalt stångas mot varandra.

Pjäsens manus är baserat på samtal som författaren Kamilla Wargo Brekling hade med skådespelarna i den danska uruppsättningen 2004. Stadsteaterns föreställning har växt fram i ett nära samarbete med skådespelarna som får improvisera utifrån manusets repliker. Detta arbetssätt har nog gjort att replikerna känns naturliga.

Kamilla Wargo Brekling har känsla för språket i dagens Sverige och Danmark och lyckas fånga parrelationens inre dynamik. Hur stor önskan vi än har i den första rusiga förälskelsen, att helt gå upp i varandra, är det till slut ändå så att vi måste lära oss leva med en annan människa. Vi är inte ett, utan två. Mina önskningar är mina önskningar – hur vi ska ha det tillsammans måste vi faktiskt diskutera, argumentera och kompromissa om.

Det är två par på scenen, men rollerna är inte fixa och vi kan uppfatta dem som antingen två par i vissa sekvenser eller som ett och samma par i andra.

De vänder och vrider på frågorna kring tvåsamhet där allt slutligen bottnar i att bli sedd, förstådd och älskad. Vägen dit är bitvis fullständigt absurt komisk, där Jörgen Thorsson är alldeles lysande med sin särskilda komiska förmåga. Även Ann-Sofie Rase har denna specifika timing som kan göra det sorgliga så outhärdligt komiskt att man både vill skratta och gråta – samtidigt.
Föreställningen är både underhållande och ger anledning till eftertanke. Ja, hela ensemblen gör en gedigen, mycket realistisk insats och publiken som får vara med på ett hörn, skrattar igenkännande och spelar gärna med i de roller den blir tilldelad.

Sorgligt eller lyckligt slut? Ja, jag uppfattar nog slutet som en öppen fråga. Inte är stridigheterna slut trots att paren just då är sams och sjunger om kärlek. Det är bara en andningspaus, strax innan nästa konflikt – och nästa. Men däremellan hinner vi nog älska varandra också.

Betyg4

Krig – En föreställning om kärlek
Manus och regi: Kamilla Wargo Brekling.
Koreografi: Karina Dichov Lund.
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson.
Medverkande: Björn Bengtsson, Helena af Sandeberg, Jörgen Thorsson, Ann-Sofie Rase.
Scen: Stockholms stadsteater, Lilla scenen

 

Kommentera