Ooops Amanda Ooms

On 3 april, 2013 by Ulla Tiderman
Fotograf: Roger Stenberg

Att titta in i en annan människas verklighet och få följa med på en resa i ett omfattande och framgångsrikt konstnärskap, känns spännande och nästan lite pirrigt. Men när Amanda Ooms som ensam skådespelare på scen iscensätter sitt eget liv, konstnärskapets våndor och livets gång, blir det en utmaning som hon inte riktigt mäktar med. Stoffet finns där, men hon når inte riktigt fram.

Föreställningen, regisserad av Lena Endre, bygger löst på Amanda Ooms bok med samma namn Tålamod och spänner över hennes vuxna liv som skådespelare, författare och konstnär. Hur gör man när man skapar, vad är viktigt, hur förhåller jag mig, vad inspirerar mig.
Hon ställer frågorna till sig själv och egentligen tror jag också att hon vet svaren. Att det är livet, hennes liv, allt hon varit med om, lyckor och olyckor, framgångar, smärtor, skilsmässor och död. Och behovet att ge uttryck till allt det som snurrar runt, gräver omkring och helt enkelt måste ut.

Och jag tänker; att det som jag tror mig förstå att hon vill förmedla, inte når oss i publiken. Jag känner ingenting inför hennes våndor, de små korta revor som hon låter oss titta in i under tiden som hon samtidigt målar sitt självporträtt. Den sista målningen innan morgondagens vernissage.

Varför? Hur privat och personlig kan man vara på scenen? Man brukar säga att det är viktigt att vara personlig, men inte privat. Jag håller inte med. För mig blir den här föreställningen som någon form av dagboksanteckningar, där personen undviker att skriva om det mest personliga och omvandlar smärtsamma upplevelser i kodord. Som när en tonåring gömmer sin smärta i de vardagliga orden för att undvika att någon utomstående – kanske en mamma – olovandes ska läsa och på så sätt verkligen tränga in i det mest privata – ingen ska få se hur ledsen jag är.

Jag stör mig också på att hon inte kan texten. Visserligen är det en lång monolog, men är hon verkligen närvarande, undrar man. Är det hennes ord – när hon inte verkar ha gjort dem till sina?

Amanda Ooms skrapar på ytan, men vad vill hon säga egentligen? Jag hade nog velat se mer kött och blod – att hon hade tittat rakt på oss och verkligen berättat, kanske vågat vara mer privat.

Inte behöver man hänga ut någon, namnge och kräla omkring för att förmedla ett budskap. Men man måste nog ändå berätta om och försöka förmedla det riktigt svåra, det som hon nu döljer bakom alla orden, för att fånga en publik.

I porträttet som hon målar under föreställningen finns mer smärta, mer utsatthet och sorg. Efter föreställningen säljer hon tavlan till förmån för Klara soppkök, Klara kyrkas volontärinsats för socialt utsatta och hemlösa. Där berättar hon något som dock inte kommer fram i själva föreställningen.

Tåla mod
Av och med: Amanda Ooms
Regi: Lena Endre
Scenografi: Jan Lundberg.
Scen: Lejonkulan, Dramaten
Fotograf: Roger Stenberg
Betyg2

Kommentera