Ockulta Dagboken – kanske borde haft hänglås?

On 18 augusti, 2012 by Camilla Janzon

Foto: Carl Thorborg

Den ockulta dagboken är en samling dagböcker som August Strindberg skrev under åren 1896-1908. En tid som spänner över Infernokrisen, äktenskapet med Harriet Bosse, starten av Intima Teatern och arbetet med flera av hans litterära verk. Dagböckerna ville han egentligen bränna, men så ändrade han sig och sålde rättigheterna till Bonniers.

Nu har regissören Ole Anders Tandberg dramatiserat dessa anteckningar till en föreställning som Stockholms stadsteater sätter upp i samarbete med Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Inte mindre än fem manliga (och ibland även en kvinnlig) skådespelare gör rollen som August. Eller rättare sagt de gestaltar olika sidor hos honom, eftersom de tilldelats tematiska stycken och repliker ur boken som gör dem till: Den arge Strindberg, den hypokondriske, den paranoida och så vidare. Som motpol till denna visuella schizofreni står en kvinna. Harriet Bosse. I chockrosa klänning.

Jag vet inte vad det är med dagböcker och anteckningar som lockar. För det är sannerligen inte alltid till fördel att offentligt dela med sig av inre tankar och demoner. I det här specifika fallet, kan man också ställa sig frågan om publikintresset för Strindbergs dito är tillräckligt starkt? Hade det här projektet verkligen slunkit igenom produktionsplanen om det inte varit Strindbergsår? Jag undrar. Hade en fri grupp haft råd med ett sådant här experiment och vågspel? Tveksamt.

Håller det då?

Nja, skulle jag säga. Det är förvisso både dråpligt och sorgligt att ta del av Strindbergs inre skärvor och demoner. Men den stora behållningen är  faktiskt inte pjäsen utan några av skådespelarprestationerna. Är man det minsta intresserad av skådespeleri, har man en hel del att inspireras och lära av i den här föreställningen.

Strindbergs Intima Teater är precis som namnet antyder – intim. Det betyder att manér och tricks som att: ”posera”, publikfria, stampa hårt i golvet (av osäkerhet eller för att ta fokus) innan man ställer upp sig i sitt sceneri, skrika högt utan att bottna – brutalt avslöjar en skådespelare. På den här scenen behövs inga stora gester eller höga röster. Varenda skiftning och nyans i ansikte och röst når ut till publiken ändå. Avslöjande? Absolut. Något Strindberg intresserade sig för? Tror jag säkert. Och även om man kan skönja några manér i den här föreställningen också, så finns framför allt det där andra.

Det lilla formatet passar i synnerhet Sven Ahlström. Det är någonting med hans rolltolkningar som berör och som jag tycker mycket om. Han värjer inte för det sköra i en karaktär. I rollen som den paranoida är han totalt närvarande och fullkomligt trovärdig i de allt värre vanföreställningar och tosserier han ger uttryck för när han håller på och tolkar olika tecken. Som när han hitta spelkort på gatan eller upptäcker två korslagda kvistar på en väg.

Thérèse Svensson är den enda kvinnan i ensemblen. Att hennes talang är säregen såg man redan när hon gick ut Teaterhögskolan 2005 och jag är glad att Stadsteatern har tagit vara på den. Hon har en totalt närvaro även hon, och en förmåga att jobba elastiskt med rösten, hitta tonfall så på pricken träffsäkra för en ung Harriet Bosse. I den här föreställningen är hon dessutom en positiv motpol, till den allt mer destruktive Strindberg. Svensson har inga problem att gå från naiv och oskuldsfull fästmö till varm och moderlig, och slutligen riktigt besvärad, före detta livskamrat.

Men här finns också Åke Lundqvist. Äldst i ensemblen och en skådespelare som ofta syns i små roller, i enstaka scener, i stora pjäser. Men som alltid, jag upprepar alltid, mejslar ut en karaktär av den text han fått. I den här föreställningen får han lite mer spelrum. Och som han fyller det. Hur han väljer att betona ord i långa meningar, sättet han viskar slutstavelser, hur han, utan att höja röstläget lägger rösten högt och lågt i registret – det är som ljuv musik. Så är man det minsta intresserad av skådespeleri, har man mycket att se fram emot om man går ser Ockulta dagboken. Men som pjäs betraktad, är det mer tveksamt om den kommer ha ett liv när året är slut. Därför kan inte helhetsbetyget bli mer än två.

 

Scen: Strindbergs Intima Teater, i samarbete med Stockholms Stadsteater
Ockulta Dagboken av August Strindberg
Dramatisering och regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Miriam Helleday
Medverkande: Thérèse Svensson, Michael Jonsson, Sven Ahlström, Samuel Fröler, Robert Panzenböck och Åke Lundqvist
Längd: 1,35 tim, ingen paus.

Kommentera