Nya Bondfilmen Skyfall

On 26 oktober, 2012 by Camilla Janzon

 

Film sägs vara bäst på bio, och jag undrar om inte det i synnerhet gäller James Bond. För då snålas det inte med budgeten och man vet ungefär vad man får. Det kommer att bli biljakter och produktplaceringar. Vassa one-liners och vackra kvinnor. Filmerna inleds också alltid med genomarbetade förtexter, och sist men inte minst sjungs ledmotivet ofta av en stor artist. I Skyfall heter hon Adéle.

Men den charm som varit James Bonds kännetecken är sedan länge borta. Med åren har Bond blivit en rätt distanserad, rå och kall typ. Särskilt efter att Daniel Craig tog över stafettpinnen. Hans ansiktsuttryck kan väl egentligen bara summeras till ett enda och hans rörelsemönster antyder att han precis pumpat upp sig på gymet; framåtlutad gång med lätt utställda armar. Så frågan är om en Oscarsbelönad regissör kan addera något nytt till den bilden? Svaret är: Japp, det kan han.

Till Skyfall har regissören Sam Mendes (American Beauty, Revolutionary road m.fl.) lyckats knyta till sig ett litet pärlband av den engelska skådespelareliten. Förutom Judi Dench, i rollen som M, finns namn som Ralph Fiennes och Albert Finney i rollistan. Och framför allt har han fått ett manus i sina händer, som mer än väl lyckas placera James Bond anno 2012.

Skyfall är en film som till stor del präglas av att ”gammalt möter nytt”. Den driver kärleksfullt med att James Bond är en något åldrad agent, inte minst i hans möten med unga dito. Han tar alltid hjälp av den senaste tekniken (ja, betänk att det i Bonds begynnelse varken fanns mobiltelefoner eller internet såvida inte Q försedde honom med något liknande!) och det flirtas friskt med gamla Bondfilmer. Det senare kostar man på sig eftersom Skyfall är den 23 Bondfilmen i ordningen och man med denna firar 50-årsjubileum.

Men även Bondskurken, eller ska vi säga ”hotet” är nytt. För som M säger i filmen: ”Idag vet vi inte längre vem som är fienden”. Fienden kan slå till överallt, inte minst via nya medier. Har gamla MI6 någon plats i en sådan värld? Och har en ”gammal” chef som M förtroende att leda en sådan organisation?

Men här finns förstås en riktig bra Bondskurk också. I Skyfall heter han Silva, och spelas av en fantastiskt Javier Bardem. Till det yttre påminner han lite om den där läbbiga typen i När lammen tystnar, han som sitter i källaren och syr en överrock av människohud. Burr. Men Bardem kan konsten att vrida ur mesta möjliga ur sina karaktärer och är en ren njutning att studera ur den synvinkeln.

Att det står till lite si och så med kvinnosynen i Bondfilmer, är man också van vid. Bond är kvinnokarl och förförare, men även det tillhör hans charm. Däremot är det grova kvinnovåld som manusförfattarna smugit in i de senaste filmerna, allt annat än charmigt. Förutom att det är direkt olustigt och obehagligt, är det faktiskt rent obegripligt med tanke på att en Bond-film också borde kvalificera sig som en familjefilm. Glädjande nog är kvinnovåldet i Skyfall reducerat till ett minimum. Den förlegade kvinnosynen finns förvisso kvar. Men här finns faktiskt också ett par riktigt starka kvinnoporträtt, inte minst i Judy Denchs gestaltning av M.

Det är full fart från första bildrutan. Det är spännande och snyggt filmat och till och med biljakterna, eller ska vi säga motorcykeljakterna, bjuder på nytänk. I ett par scener finns dessutom svenska Ola Rapace (visserligen utan en enda replik) med. Det är kort sagt underhållning på hög nivå i två och en halv timma. Väl värda att krypa in i biomörkret för.

Kommentera