Jonas Karlsson som Rickard III

On 4 mars, 2014 by Ulla Tiderman
Fotograf: Roger Stenberg

Fotograf: Roger Stenberg

Jag gillar Jonas Karlsson, ända sedan jag såg honom i några fantastiska tv-roller i sin ungdom, bland annat som julhunden i julkalendern, Julens hjältar 1999. Han har förmågan att fånga en publik och vara alldeles närvarande och ärlig – han är rollen. Men som Rickard III på Dramatens stora scen når han inte riktigit ända fram. Charmig – javisst, manipulativ – jadå. Men farlig – njaa.

Visst förstår man att Rickard III är en despot, en mördare, en manipulativ ränksmidare, en farlig och beräknande motståndare – och en ännu farligare kompanjon. Det är mannen som går över lik för att nå sitt mål att bli kung på Englands tron. Men när man tittar på Karlsson, så blir man inte rädd – inte på riktigt.

Kanske beror det på den stora vridscenen där de skådespelare som inte är i direkt fokus sitter på stolar och försöker vara osynliga – för att i nästa sekund kliva ut på scenen och var någon annan. Få se här nu – vem är nu denna figur? Och det tar alldeles för mycket kraft och funderande att hålla koll på var i historieberättandet man är.

Jonas Karlsson har lärt sig sin läxa bra och språket flyter lätt och enkelt – som om det var ord han uttalade i stundens ingivelse. Han har också bra motspelare i Björn Granath och Ingela Olsson som gör att temperaturen stiger och det glittrar till av allvar när obehaget river i mellangärdet.

Deras två rollfigurer har lite mer utrymme än övriga som likt statister snurrar kring den galna kungen. Medhjälparen Buckingham (Granath) som stöddigt stödjer allt kungen hittar på och sedan följdriktigt faller i onåd, och den nyss blivna änkedrottningen Elisabeth (Olsson), som hatar och förbannar, men sedan handfallen låter sitt förstånd förvridas när Rickard friar till hennes dotter – sin egen brorsdotter. Då är man nästan fast.

Men sedan undrar man hur det känns att sitta på en stol och se ledsen ut och hur man är närvarande när man inte gör något alls – och inte ska störa spelet. För det är det som händer.

Jag kommer på mig själv att beundra de tecknade figurerna på scenens väggar som tornar upp sig likt gigantiska hällristningar. Fokus lägger jag också på att se vem av alla personer det kan vara som blottas på de två videodukarna, när rött blod rinner över deras ansikten. Att de föreställer de lik Rickard III med lätthet lämnat bakom sig är uppenbart. Effektfullt – javisst och i linje med det nya sättet att skildra teater genom att ha en rullande filmsekvens i bakgrunden, men vad händer under tiden på scenen?

Kanske är det helt enkelt så att en berättelse av Shakespeare från 1500-talet inte alltid är Shakespeare så som vi alla hoppas och tror att han ska vara. Modern, allmängiltig och sevärd. Kanske är det helt enkelt bara för mycket teater.

Scen: Dramaten. Text: William Shakespeare. Översättning: Lars Huldén. Regi: Stefan Larsson. Scenbild: Rufus Didwiszus. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Jenny André. Medverkande: Jonas Karlsson, Ingela Olsson, Björn Granath, Rebecka Hemse, Irene Lindh, Gunilla Nyroos, Torkel Petersson, Reuben Sallmander, Danilo Bejarano, Christopher Wagelin.

Betyg3

Kommentera