From Sammy with love – teaterhöstens bästa upplevelse

On 18 augusti, 2012 by Carl Aronsson

Foto: Carl Thorborg

Sammy Davis Jr föddes i New York 1925. Karl Dyall 1967, och Rennie Mirro fem år senare. Varken Karl eller Rennie kan mäta sig med Sammy när det gäller artistiska framgångar men de har en historia gemensam. Den om att vara artist i en värld full av fördomar och rasism. I föreställningen From Sammy with love vävs de tre artisternas trådar ihop till en berättelse som stämmer till eftertanke, roar och berör. Det blir sång, dans, glädje och skratt, och Stockholms Stadsteater har aldrig varit närmare Broadway.

Jonna Nordenskiöld står för manus och regi och är den som sett till att handlingen inte begränsats till framgångssagan om Sammy Davis Jr, utan också inkluderar Dyall och Mirrors livshistorier. Jazzmusiken och Sammys livsöde utgör förvisso stomme i pjäsen men det som gör föreställningen levande är Dyall och Mirros utlämnande berättelser om sina egna liv. De båda barndomsvännerna har lång bakgrund som dansare. Dyall som svensk pionjär inom streetdance och Mirro som skolad dansare inom klassisk balett. Båda tillhör den svenska musikaleliten och idén till föreställningen väcktes när de gjorde Singin’n the Rain tillsammans på Oscarsteatern 2006-07.

Foto: Carl Thorborg

Nordenskiöld har inte bara fått ihop ett riktigt bra manus utan utnyttjar också ensemblens potential till fullo. Det är en föreställning som visserligen bara kan spelas av Dyall och Mirro – men även om det inte hade varit så – är det få andra som hade kunnat göra det lika bra eftersom rollerna kräver så många olika färdigheter. Dansen är 100 procentlig, och det är även sångrösterna. I en scen berättar Dyall att Sammy inte ville springa in på scenen som en simpel entertainer eller bifigur, vilket svarta fick göra på den tiden. Han ville kliva in på scen med samma värdighet som en stor artist. Scenen avslutas med att han sjunger Broadwayklassikern I’ve gotta be me – och det blir en av föreställningens absoluta höjdpunkter. Sammys hits löser av varandra men de presenteras i ett sammanhang som sätter dem i ett nytt perspektiv. När Sammy fick Mr. Bojangles i sina händer tog han omedelbart avstånd från låten som handlar om en svart gatumusiker som steppar och sjunger. Kanske låg karaktären för nära honom själv? Men trots att han inte ville bli förknippade med Mr Bojangles blev låten en av Sammy största hits i karriären, och han fick framföra den gång på gång under hela sin artistkarriär.

Foto: Carl Thorborg

Dyall och Mirro gestaltar växelvis Sammy Davis Jr. Den som bär hatten är Sammy medan den andre spelar Frank Sinatra, frun May Britt, föräldrarna eller någon annan person som haft betydelse för deras liv. Greppet är inte nytt men fungerar utomordentligt bra. Scenografin är enkel men finurlig. Svarta rektangulära metallställningar används växelvis som stege, scen, stol m.m. Som dokumentära livsmarkörer dyker pannåer med bilder upp på scenen i etapper. Det är svartvita fotografier på personer som haft särskild betydelse för Sammy. De blir blickfång och belysta fonder i bakgrunden. En röd tråd som håller ihop berättelsen. Jag gillar också att orkesterkvartetten ibland används som röststatister för att spegla olika stämningar och ge röst åt mobben. Om – och jag säger om – det finns någon svaghet i föreställningen så är det kostymen. Dyall och Mirro bär samma smoking och fluga under hela pjäsen. Ett par klädbyten hade ökat upplevelsen av Sammys olika skeden i livet och fulländat föreställningen.

Skådespeleri, dans, sång och dramaturgi förtjänar betyget fyra. Men det sista steget – till betyget fem – får föreställningen för budskapet. Det är innehållet – och framför allt kopplingen mellan då och nu – som framkallar en obehaglig känsla i efterhand. När Sammy gifte sig med den svenska skådespelerskan May Britt Wilkens 1960 sågs det inte med blida ögon. I 31 av USA:s 50 delstater var äktenskap mellan personer av skilda raser fortfarande förbjudet. Mirro berättar om den förnedring Davis måste känt när han först blev inviterad att uppträda på John F Kennedys presidentinstallation, men att inbjudan sedan drogs tillbaka när det blev känt att han gift sig med May Britt. I Europa fanns det inga lagar mot blandäktenskap, men när Mirro och Dyall, som själva är blandbarn, berättar om hur deras föräldrar blev bemötta av sin samtid förstår man att det endast var lagen och inte människors åsikter och fördomar som skiljde kontinenterna åt.

Men det stoppar inte där. Det Davis upplevde på 50- och 60-talet i rasismens USA har paralleller med den svenska och internationella film- och teaterscenen idag. Det förstår vi när Mirro och Dyall berättar om sina egna upplevelser. Det är fortfarande något exotiskt när en svart skådespelare får spela roller skrivna för vita. Till exempel när en svart skådespelare besätts till rollen som betjänten Jean i Fröken Julie eller zigenaren Heathcliff i Wuthering Heights. Men gäller det Emils pappa eller Hjalmar Ekdal i Vildanden är dörren fortfarande stängd – och låst – för skådespelare som Dyall och Mirro.

Den här pjäsen är för stor för Lilla scenen, och jag skulle bli förvånad om speltiden inte förlängs eller om föreställningen inte kommer tillbaka vid ett senare tillfälle. Med storband, fler dansare, större scen och två akter hade detta varit en fullskalig musikal som fyllt vilken scen som helst i Sverige. Nu är det en enaktare som är fulländad i regi och skådespel – och det räcker långt. Gå och se From Sammy with love om du har möjlighet. Det är teaterhöstens starkaste och bästa upplevelse 2012.

 

From Sammy with love

Premiär 18 augusti på Stockholms Stadsteater, Lilla scenen

Längd: 1,35 tim, ingen paus.

Manus och regi: Jonna Nordenskiöld

I rollerna: Karl Dyall och Rennie Mirro

Koreografi: David Dalmo

Scenografi och kostym: Sven Haraldsson

Ljus: William Wenner

Mask: Patricia Svajger

Orkester: Kapellmästare Joel Sahlin. Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson och Carl Flemsten

One Response to “From Sammy with love – teaterhöstens bästa upplevelse”

Kommentera