Fröken Julie som vaudeville

On 10 september, 2012 by Camilla Janzon

Fotograf: Sören Vilks

Fröken Julie som lustspel med sånginslag, satir och parodiska tendenser. Låter det intressant? En Julie som är livsnjutare och som med kraft tar för sig av livet, en stark urkraft som dessutom väljer livet i stället för döden efter midsommarnattens kärleksaffär med Jean. Och som blottar sin sårbarhet och styrka – genom att inleda med att klä av sig naken? Ja, varför inte.

Charlotte Engelkes gör entré genom att rida in på scenen på en sådan där käpphäst i tyg som var populär i början av 80-talet. Därefter drar hon ner de svarta kostymbyxorna och står med rumpan bar framför mikrofonstativet och sjunger. Då önskar i alla fall jag, att jag var någon annanstans. Sedan tar hon av sig kavajen och spritt språngande galen, jag menar naken, inleder hon därefter texttroget August Strindbergs drama Fröken Julie med att högdraget adressera sin Jean, spelad av Andreas Rothlin Svensson. Och det funkar.

Efter ett tag vänjer man sig. Det är som om själva nakenheten blir en kostym – just den kostym av rysch och pysch som kvinnan, i sin strikta klädedräkt, var fångad i vid förra sekelskiftet.

På senare tid har rätt många uppsättningar haft nakna skådespelare på scenen. Det är som om regissören vill kliva in bakom spelet och blotta det mest ursprungliga, sanna och genuina. Men jag förstår inte riktigt anledningen. Vad vill man uppnå? Går vi djupare in i det som iscensätts på scenen om skådespelarna är nakna? Nej, jag tror inte det. I stället blir den nakna huden, bröst och kön, en extra barriär för att ta till sig det som ska gestaltas och framföras.

För visst vill väl de som står där framme på scenen, som idogt övat repliker och arbetat hårt med mask och scenerier, som klistrat upp scenangivelser och som själva drabbats av pjäsen när den lästes en gång, säga oss något? Något som förhoppningsvis berör och stannar kvar en stund, innan vi i publiken hastar vidare i upplevelsekarusellen.

Fröken Julie i en klassisk iscensättning kanske inte säger den moderna kvinnan särskilt mycket. Men om vi istället får se Fröken Julie som vaudeville, den typ av underhållning som inkluderar: sångare, komiker, illusionister, djurdomptörer och akrobater. Då kanske valet att stå helt naken på scenen, brista ut i sång och låta sig sågas itu som damen i lådan, bara är ett annat uttryck. Ett annat sätt att gestalta Fröken Julie. Mer modernt. Mer blod. Mer nu.

Jag har sett några olika uppsättningar av Fröken Julie den senaste tiden. Allt från den klassiska tv-versionen med Bibbi Andersson och Tommy Berggren till Anna Petterssons enmansföreställning på Strindbergs Intima teater (där hon spelar alla tre rollerna själv) och den tyska uppsättning som gästspelade under Bergmanfestivalen och som helt och hållet utgår från hushållerskan Kristin. Alla tre har berört och upprört, utifrån pjäsens budskap men också utifrån skådespelarnas rolltolkning, omtolkning och iscensättning.

Jag tycker att Charlotte Engelkes och Andreas Rothlin Svensson i Fröken Julie – The musical har ett fantastiskt samspel, tätt och hudnära – ja, naket. Men utan att känna till pjäsen och vara familjär med texten blir denna iscensättning – vaudeville – våduvill – bara vad du vill.

Fröken Julie – The musical gjordes ursprungligen för Hamburg Schauspielhaus 2002 och turnerade sedan i Tyskland och Sverige.
I rollerna: Charlotte Engelkes, Andreas Rothlin Svensson

Scen: Lilla scenen, Dramaten
Text: August Strindberg
Regi: Charlotte Engelkes
Sång och texttillägg: Charlotte Engelkes, Andreas Rothlin Svensson, Marina Steinmo
Musik: Johan Berke
Skulpturer: Martin Jämtlid
Regiassistent: Sofi Palmström
Dramaturg: Patrick Wengenroth, Sven-Hugo Persson
Konstnärlig medarbetare: Peder Bjurman
Ljus: Magnus Pettersson
Ljud: Mats Lindberg

 

Kommentera