Django Unchained – handlingen överglänser skådespeleriet

On 19 januari, 2013 by Carl Aronsson

Django Unchained2

Django Unchained är en frisk mix av olika genrer och miljöer. Berättelsen tar sin början 1858 – tre år innan amerikanska inbördeskriget utbryter och sju år före mordet på Abraham Lincoln. Handlingen kretsar runt slaveriet, men Quentin Tarantino har valt att paketera filmen i western-miljö istället för amerikanska södern. Förmodligen som en hyllning till de tre spaghettiwesterns som han påstår inspirerat honom när han skrev manuset. En av dessa filmer är Django från 1966, som på sin tid ansågs vara en av de mest våldsfixerade filmer som någonsin producerats. I Storbritannien fick filmen visas först 1993 – och då med 18 års gräns! Django Unchained är inte en nyinspelning av den gamla filmen men typsnitt och musik skriven av Ennio Morricone återanvänds, liksom kultskådisen Franco Nero – som spelade Django i originalet – som fått en liten statistroll.

Våld, snabba oneliners och karaktärer som saknar respekt för lag och rätt är byggstenar i alla Tarantinos filmer och Django Unchained är inget undantag. Men skillnaden mellan Tarantino och andra regissörer i splattergenren är att han oftast bygger sina filmer runt en bra historia snarare än bara effekter. För trots att filmen är 2 timmar och 45 minuter lång är det få partier som känns sega – och det är ett mycket bra betyg.

Filmens huvudkaraktärer – den nyinköpte slaven Django (Jamie Foxx) och den tyska prisjägaren och fd tandläkaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) – möts redan i öppningsscenen då Schultz försöker köpa loss Django från den slavkaravan som sakta skrider genom den amerikanska vildmarken. Anledningen är att Django personligen har träffat och kan identifiera tre bröder som är efterlysta och jagas av Schultz. Med löfte om att bli en fri man träffar Django avtal med Schultz om ett samarbete för att jaga och döda bröderna. Jakten på prispengar är dock i första hand Dr Schultz drivkraft. Django har ett annat mål. Han längtar efter att få återförenas med sin fru Broomhilda (Kerry Washington) som sålts till en plantage efter att de båda gjort ett misslyckat flyktförsök. Efter en framgångsrik vinter där vänskapen mellan rollfigurerna fördjupas hamnar de så småningom på Candyland – en plantage som drivs och ägs av den hänsynslöse Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Där finns även Broomhilda som de har för avsikt att köpa fri. Dr Schultz misstänker emellertid att hon inte kommer att vara till salu om de berättar hur sakerna egentligen förhåller sig. Han förslår därför att Django ska spela rollen som specialist på Mandingo, en typ av sport där två slavar slåss till den ena dör. Planen är att låtsas vara intresserad av att köpa Calvins bästa Mandingo-slavar för att sedan få Broomhilda på köpet.

Django Unchained4

Kännetecknande för Tarantinos filmer är att han alltid lyckas samla Hollywoods största affischnamn – trots att rollfigurerna ofta är ganska endimensionella och förutsägbara. Att Tarantino dessutom är en fantastisk manusförfattare gör att det ofta blir handlingen som hamnar i centrum snarare än skådespeleriet. Jämför gärna med Paul Thomas Anderson (The Master, There will be blood) vars filmer utmärks av det motsatta – dvs temposänkningar och en dialog som skapar djup till karaktärerna snarare än lockar till skratt. Detta motsatsförhållande speglas om inte annat i årets Oscar där Django Unchained nomierats för bästa film och manus, medan The Master står helt utan nomineringar för Andersons prestationer. Detta samtidigt som skådespelarna i The Master badar i nomineringar. I Django Unchained är det mesta sig likt. Karaktärerna är antingen goda eller onda – något mitt emellan existerar inte. Förhållandet mellan Dr Schultz och Django kan beskrivas som hjärnan och handen. Django är intuitiv och balanserar ständigt på gränsen till våldsutbrott medan Dr Schultz är den som lugnar ner, tänker strategiskt och ligger steget före.

Christoph Waltz, som även hade en roll i Inglourious Basterds, har en tendens att lyfta sig i samarbetet med Tarantino. Han är lysande i rollen som målmedveten prisjägare. Leonardo DiCaprio är däremot lite av ett mysterium. Han har fått många nomineringar genom åren men bara vunnit en Golden Globe för sin roll i Aviator.  Det kommer inte att bli något pris den här gången heller trots att han gör en fullt godkänd insats som den känslokalla plantageägaren. Karaktären är helt enkelt för simpel och lämnar lite utrymme för tolkningar. Jamie Foxx som har huvudrollen är som vanligt trovärdig i sin gestaltning. Denna gång av ett ganska osannolikt slavöde i mitten på 1800-talet. Svagast i ensemblen är Samuel L. Jackson som inte bara gör en osympatisk roll som uncle Stephen – chef för tjänstestaben. Med överdriven emfas och usel sminkning för han tankarna till teaterscenen och påminner oss gång på gång om att det här bara är på låtsas.

Django Unchained

Tarantino levererar ännu en gång ett spännande drama, men får nog allt svårare att utveckla den genre som han så skickligt gjort till sin egen. Även pastischer har ett bäst före datum och trots att Tarantinos våld snarare lockar till skratt än skräck kan inte det indiska reptricket upprepas i det oändliga. Humorn i dialogen är avväpnande men blir vid ett par tillfällen fars – istället för att vara coolt och kultigt blir det Monty Python, t.ex. när lynchmobben börjar diskutera vem som klippt ut hålen i deras ku klux klan-inspirerade luvor så snett att de inget ser. Django Unchained är väl värd att se men filmen bryter inte ny mark eller tar Tarantino till nästa nivå som filmskapare.

 

DJANGO UNCHAINED

Regi: Quentin Tarantino

I rollerna: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Kerry Washington Samuel L. Jackson m.fl.

Längd: 2 tim 45 min. Från 15 år

Betyg4

Kommentera