Dissekering av ett snöfall – misslyckad experimentteater på Dramaten

On 9 september, 2012 by Camilla Janzon

Fotograf Roger Stenberg

När slutscenen är över. När den gigantiskt uppblåsbara hoppborgen, prydd med något som liknar ändklippta prinskorvar, sjunker ihop. Då har luften också gått ur mig.

Det ser så bra ut på pappret. Sara Stridsberg har skrivit. Direkt för Ingela Olsson. Regissör är Tatu Hämäläinen, som samarbetade så framgångsrikt med samme Olsson i Ett år av magiskt tänkande häromåret. Då spelade man på Galeasen. Nu är man på Dramaten, med (får man anta) större resurser och längre repetitionsperiod. Och ändå blir det bara en enda stor suck av alltihop.

Dissekering av ett snöfall är en nyskriven pjäs och kan väl ses som ett slags undersökande av ofrivillig kvinnlig makt. I det här fallet Drottning Kristinas samt de krav och tvivel som hon själv och omgivningen har på henne.

I Stridsbergs pjäs är Kristina öppet lesbisk. Hon älskar Ebba, en kvinna vid hovet, som hon senare ”gifter bort”. Hon kallar sig kung. Inte drottning. Och säger sig vara totalt ointresserad av makt. Men ord är en sak. Hennes agerande visar ofta på annat.

Stridsbergs Kristina tål inte synen av blod, så några barn kan det inte bli tal om. Och förresten förmår hon inte vara nära en man, trots att det görs taffliga försök. Nojjig och paranoid. Arg och opålitlig för hon samtal med ”makten”, Ebba, sin mor och döde far. Den senare i scener som mest för tankarna till Hamlets möte med sin far vålnaden. Scenerna mellan Kristina och pappan blir jag inte klok på. Och ska sanningen fram är det mycket mer än så, jag inte blir klok på i den här föreställningen.

Det historiska temat till trots är det inte något kostymdrama. Tvärtom. Scenbilden är avskalad och kostymerna snarare vad man skulle kalla vardagskläder. Själva dramat börjar, i Hämäläinens version, kort och gott som en repetition. Ingela Olsson, i rollen som Kristina, dundrar in på scenen iklädd vinröd sminkrock. Med mörk, hotfull stämma förkunnar hon att hon vill göra en ”italienare”, det vill säga en snabb genomgång av texten med sina medspelare. Hon bryter och avbryter de övriga i ensemblen när de inte ”kan” sina repliker eller låter ”fel”. Hon är taskig och divig och det framgår klart och tydligt att den som har en huvudroll på nationalscenen också kan bete sig som en ”drottning”.

Repetition blir ett slags tema i den här föreställningen. Flera gånger dras samma textsjok om på nytt, för att texten ska få ny innebörd och annan vinkel. När upprepningarna hamnar hos den övriga ensemblen, när de flikar in i varandras repliker, rytmiskt och musikaliskt, går associationerna osökt till körerna i grekiska dramer. Och så där håller det på. Som ett slags undersökande av texten.

Under pjäsens gång släpar scenarbetarna in ett par gigantiska plastpaket, som man redan från början anar kommer att vecklas ut och blåsas upp längre fram. Men innan dess är paketen en del av scenografin och jag vet inte hur många gånger skådespelarna ofrivilligt halkar på plasten när de sätter sig!

Då och då firas en stor ljusskärm ner från taket. Bländar. Blinkar. Bildar bakgrund. Ja, ljussättningen spelar en viktig och orolig roll i den här uppsättningen och när applådtacket är över är det kanske just den man minns allra bäst. Nej, jag vet inte. Det är mycket man inte förstår i den här föreställningen och det må väl vara hänt. Men det värsta är att jag inte heller blir berörd. Det spelar ingen roll att jag ”hör” att skådespelarna bottnar i texten, vet vad Ingela Olsson kan som skådespelare och anar att Christoffer Svensson kan vara en talang att räkna med. Jadajadajada. Om jag inte blir berörd, vad ska jag då på teatern att göra? Luften går ur mig. Med en stor. Ledsen. Suck.

Dramatens lilla scen
Dissekering av ett snöfall av Sara Stridsberg
Regi: Tatu Hämäläinen
Scenografi och kostym: Katja Frederiksen
Ljus: Chrisander Brun
Peruk och mask: Thea Kristensen Holmberg
Musik: Franz Edvard Cedrins
I rollerna: Ingela Olsson, Eva Melander, Rolf Skoglund, Andreas Rothlin Svensson, Christoffer Svensson, Jennifer Pettersson, Chatarina Larsson
Tid: 1,45 tim, utan paus

Kommentera