Det flygande barnet – Mer konstprojekt än drama.

On 9 februari, 2015 by Carl Aronsson
Gustaf Hammarsten och Vanna Rosenberg. Fotograf: Magnus Hjalmarson Neideman

Gustaf Hammarsten och Vanna Rosenberg. Fotograf: Magnus Hjalmarson Neideman

Det flygande barnet är en genuint annorlunda scenupplevelse och som sådan måste den hitta sin publik. Därför är det viktigt att förväntningarna inte landar allt för långt ifrån den upplevelse som dramat erbjuder. Därför – först några ord om pjäsförfattaren Roland Schimmelpfenning: Schimmelpfenning är en 48-årig tysk samtidsdramatiker som blivit unisont hyllad för sina pjäser i Europa, men är tämligen okänd i övriga delar av världen. Han är högproduktiv och har under sin knappt 20-åriga karriär skrivit fler än 40 pjäser för såväl scenen som radioapparaten. Av kritikerkåren har han titulerats som förnyare av teaterkonsten och den bärande idén i hans pjäser kretsar ofta runt existensiella frågor om moral och skuld. Berättarstilen är experimentell, icke-linjär och gestaltningen ofta både surrealistisk och medvetet högteatral. 2010 tilldelades han Mülheimer Dramatikerpreis som är teatervärldens finaste utmärkelse i Tyskland. Bland tidigare vinnare märks nobelpristagare som Elfriede Jelinek och den östtyska dramatikern Heiner Müller.

Det flygande barnet hade urpremiär för två år sedan. Den handlar om ett ungt par på väg till kyrkan för att lyssna på sonen som sjunger i kören under St Martins dag, som är en helgdag i Tyskland. Ensemblen består av fyra personer: Pappan (Gustaf Hammarsten) som är fysiskt närvarande men mentalt frånvarande eftersom han har för avsikt att snabbt lämna konserten när den är slut för att ta sig till ett föredrag med miljöforskaren Dolores Da Silva. Kvar med familjens dotter i famnen lämnar han frun (Vanna Rosenberg). På scen finns även Mariam Wallentin och David Sandström som sjunger men också levererar gutturala strupljud som förstärker regissören Lars Rudolfssons scenlösningar.

Dramat är ett stycke spännande handling – som dock delvis punkteras av att publiken i förväg får veta att det unga paret kommer att förlora sitt barn. Det annonseras redan på hemsidan och i programbladet, vilket gör att de första 60 minuterna – av föreställningens 90 – blir lite av en väntan på att det obegripliga ska inträffa. I Rudolfssons tolkning av pjäsen möts publiken av livemusik i regi av Mats Gustafsson och hans trio FIRE! En scen i form av en stelnad våg täckt av strippade bildäck samt en lokal utan sittplatser där publiken måste stå upp under hela föreställningen.

Flygandebarnet2

Det blir suggestivt och starkt, men också inslag som tar fokus från Schimmelpfennings excellenta lyrik som är tänkt att skapa bilder i huvudet hos åhörarna. Och här kommer vi till ett problem som förblir olöst i pjäsen. Schimmelpfenning har inte bara skrivit dramer för scenen utan också en mängd radioteater. En konstform som kräver att lyssnarna omvandlar orden till sina egna bilder. Det flygande barnet lånar element från radioteatern, och jag är inte säker på att greppet är gynnsamt för just den här uppsättningen. Skådespelarna gestaltar inte rollerna utan lånar bara sin röster till teatral högläsning av repliker från ett manus. De blir berättarröster och föreläsare som står vid sidan om, och när de inte talar löser Rudolfsson gestaltningen med att rollfigurerna sprider ut sig på scenen och gungar till musiken, vänder ryggen till publiken, lägger sig ner eller pratar för sig själva. Det blir inte en audiovisuell föreställning – utan i första hand en audiell.

Musiken tar rejält med plats men fungerar inte som ett komplement till handlingen utan snarare tvärtom. Det flygande barnet är i grunden ett drama som utmanar intellektet. Den handlar om vår samtid och att vi inte tar oss tid att leva i nuet. Den är kritisk, ifrågasättande och provocerande. Men den här uppsättningen fokuserar på att framkalla känslostämningar i stunden. Med musiken som piska framkallas kaos, oro, panik, ångest, sorg – och paletten av känslor är inte en uppvisning ur det övre registret utan en fallucka djupt ner i själen där ingen vill vara. Det är mörkt och hemskt och det som är riktigt hemskt upprepas om och om igen av berättarrösterna. Det genomgående höga tempot ger inte publiken tid till vare sig andhämtning eller eftertanke. De icke-linjära scenerna försvårar tolkningen och den konstant höga volymen lämnar inte plats för tystnaden – som är sorgen och de djupa känslornas närmaste bundsförvant. Det blir inget äventyr med toppar och dalar utan ett 100-meterslopp rakt mot döden.

Rosenberg och Hammarsten får dock en scen i pjäsen där gestaltningen hamnar i centrum. Det är när pappan kommer hem ovetande om att sonen är död. Då tystnar musiken, tempot slår av och skådespelarna får briljera med hela sitt register av gester, tonfall och ansiktsutryck. Det hade jag gärna sett mer av.

Mats Gustafsson,David Sandström, Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, Mariam Wallentin, Andreas Werliin och Johan Berthling

Mats Gustafsson,David Sandström, Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, Mariam Wallentin, Andreas Werliin och Johan Berthling

Lars Rudolfsson och Orionteaterns satsning på utveckling och nytänkande bör dock mötas med öppna sinnen. Det flygande barnet är mer ett konstprojekt än ett drama, och som sådant innehåller det stora kvaliteter. Bara att stå upp under 90 minuter är en upplevelse som utmanar!

Det flygande barnet
Premiär: 7 feb 2015
Manus: Roland Schimmelpfennig
Scen: Orionteatern
Regi: Lars Rudolfsson
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
I rollerna: Vanna Rosenberg, Gustaf Hammarsten, Mariam Wallentin & David Sandström
FIRE! Orkestern: Mats Gustafsson, Andreas Werliin, Johan Berthling

Betyg3

Kommentera