Den fördjupade teaterkritiken – debatt på Stockholms Stadsteater

On 18 april, 2012 by Carl Aronsson

I panelen: Leif Zern - DN, Lars Dencik - professor i socialpsykologi, Christina Ouzounidis - dramatiker, Jenny Andreasson - teaterregissör, Per Svensson - kolumnist Sydsvenskan, Moderator var Kerstin Brunnberg

För några veckor sedan publicerade Kulturkoll ett debattinlägg om teaterns misslyckande i Sverige. Påståendet bygger på analys av den senaste SOM-rapporten från Göteborgs Universitet. Den visar att andelen svenskar som går på teater minskat successivt sedan slutet av 80-talet och att den unga generationen föredrar att konsumera andra former av scenkonst. Den största gruppen teaterbesökare är idag mellan 50 och 64 år. Teater är också nära förknippad med klasstillhörighet – en högre tjänsteman besöker teatern dubbelt så ofta som en arbetare. Hela 55 procent av de som går på teater anser dessutom att det inte är prisvärt, alternativt saknar uppfattning i frågan.

En bidragande orsak till detta teaterkulturella haveri är de etablerade teaterkritikerna inom svensk dagspress. Jag menar att de skriver för fackpress men publicerar sig i dagspress. När teaterbesökaren vill veta om de kommer att få två roliga timmar på teatern får de istället läsa fackmannens detaljerade anteckningar. De får sällan veta om det är en spännande historia, eftersom det mesta som sätts upp är klassiker och läsaren förväntas redan känna till vad dramat handlar om.

I måndags tog Stadsteatern stafettpinnen och bjöd in till ett seminarium på temat ”Den fördjupade teaterkritiken – en genre på utdöende?” Ett utmärkt initiativ som tydliggjorde teaterkonstens problem ur flera aspekter.

I panelen deltog dock endast en teaterkritiker – Leif Zern från DN. Han var bekymrad för att en teaterrecension på DN idag max får innehålla 3.000 tecken istället för 6.000 tecken som det var förr. Detta i kombination med att lämningstiderna blivit kortare menar han påverkar kvaliteten negativt. Han fick inte medhåll från övriga i panelen som hade svårt att se ett direkt samband mellan kvalitet och längd på texten. Zern var sannolikt inbjuden till debatten som representant för det reaktionära, gamla gardet, som recenserar teater på många av landets ledande dagstidningar. Han är känd för att vara motståndare till moderna mediafenomen som t.ex. direktsänd scenkonst på bio. Han har även utryckt aversion mot bloggare som han menar bidrar till den professionella teaterkritikens död.

En intressant frågeställning som togs upp under seminariet var för vem teaterkritikern egentligen skriver. Zerns något oväntade svar var ”Man har ingen annan uppdragsgivare än sig själv”, vilket kanske satte fingret på det verkliga problemet. Det är sannolikt inte den fördjupade teaterkritiken som är på utdöende – utan den ointressanta teaterkritiken. Det är recensioner som varken engagerar eller kommunicerar på mottagarens villkor. Recensioner som skrivs för proffs men publiceras i medier som vänder sig till vanliga konsumenter. Teaterchefen Benny Fredriksson berättade inledningsvis om en intressant utveckling i Danmark: Politiken, en av Danmarks största dagstidningar, valde för några år sedan att inte recensera premiären av Gorkijs Sommargästerna. Anledningen var att man beslutat att sluta recensera teater – sannolikt för att så få läsare efterfrågade och läste dem. Teatern valde då att anlitade en frilansande teaterkritiker och köpte en helsida i tidningen där recensionen publicerades.

Och den mediala uppmärksamheten och behovet av specialiserad fackpress togs upp av Lars Dencik, som är professor i socialpsykologi på Roskilde Universitet. Han välkomnade en utveckling mot specialtidskrifter där både reportage, teaterkritik och intervjuer kunde ta plats och ge fördjupning till de läsare som efterfrågar den.

Detta var dock något som de flesta i panelen ställde sig skeptiska till. Per Svensson, kolumnist på Sydsvenskan och fd kulturchef på Expressen, menade att sådana nischade tidskrifter fyller en funktion men kan inte ersätta den befintliga teaterkritiken i dagspress. Han fick medhåll från Jenny Andreasson, teaterregissör, som sa att hon blev deprimerad av tanken eftersom hon vill hålla på med något som ska nå ut till en bred publik – inte bara några få. Hon liksom flera andra i panelen tycktes dock vara kusligt omedvetna om att teatern kanske behöver anpassa sig till sin publik – inte bara utövarna.

Mest förvånande var emellertid att så många i panelen helt tycktes sakna insikt om teaterns position bland Sveriges kulturkonsumenter. När Lars Dencik påpekade att teater som konstform tappat konkurrenskraft i jämförelse med många andra kulturupplevelser fick han mothugg direkt. Zern menade att teatern blomstrar och har mer besökare än någonsin tidigare – vilket är direkt felaktigt. Strömmen av besökare från teatrarna till pop- och rockkonserter ökar för varje år. Framför allt bland unga. Vi lever i en tid när kulturkonsumtionen blivit snabbare, otåligare och större. Idag vill vi omedelbart förstå det vi konsumerar. Spel, film och musik får inte många minuter på sig att visa att de är värda att spendera tid och pengar på. Nöjesutbudet i samhället ökar, vilket leder till att kulturkritik av alla de slag får en viktigare plats i media. Människor har ett allt större behov av översikt och fördjupning. Allt detta leder till att kraven på kritikerna ökar. För även om man är kunnig och kan sin historia blir texterna ointressanta om de inte engagerar läsaren. Ju snabbare, tydligare och roligare du skriver – desto fler läsare får du. Om detta borde debatten om teaterkritik handla. Inte om att allt var bättre förr.

Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet, fanns i publiken och var kritisk till panelens sammansättning. Ingen från kvällspressen var representerad. Hon hade även en poäng när hon påpekade att det kanske inte blir så mycket till debatt om alla tycker likadant. Varför var t.ex. inte skribenten och ”teaterhataren” Aase Berg inbjuden? Även Kaj Schueler, kulturchef på SvD, beklagar sig över panelens sammansättning – förmodligen för att han själv inte blivit inbjuden (Jodå, det är samme Schueler som vägrade publicera Kulturkolls debattinlägg). Både Lindeborg och Schueler försöker dock ta udden ur kritiken genom att hävda att man visst ger utrymme för teaterkritik. I sin spalt räknar Schueler stolt upp hur många recensioner man publicerat under den senaste veckan. DNs kulturchef Björn Wiman är dock tyst som en mus. Han sitter hellre i SVT:s morgonsoffa och pratar opera.

När ska kulturcheferna inse att det inte är kvantiteten utan kvaliteten på teaterkritiken som behöver förändras?

 

Kommentera