Cosmopolis – för lite Cronenberg och för mycket De Lillo

On 6 september, 2012 by Carl Aronsson

Handlingen är enkel: Vi får följa den förmögne finansmannen Eric Packer (Robert Pattinson från Twilight-filmerna) under en dag i hans limousine. Han är på väg till frisören trots att det är en synnerligen dålig dag för att åka bil på Manhattan. Dels för att USA:s president är på besök, dels för att ett begravningståg och en anti-kapitalistisk demonstration skapar kaos och täpper till trafiken. Under resans gång får vi information om hur Packers valutaaffärer minut för minut äter upp hans förmögenhet, och hur han reagerar på detta.

Filmen är som en sitcom – fast helt utan humor – och vardagsrummet har bytts ut mot en limousin. Och det är i bilen större delen av handlingen – eller snarare dialogen – utspelar sig. Karaktärerna kommer och går – ofta med tråkiga nyheter. Hans analytiker och rådgivare talar filosofiskt om makroekonomins fundament och delger Packer att hans imperium är på fallrepen. Läkaren gör en prostataundersökning, säkerhetsmän uttalar sig om hotbilden och när dialogen blir för allt för utdragen och tråkig växlar bilden till sexscener med älskarinnan eller vänsterprassel med säkerhetschefens fru. Packers är en hotad man. Det gäller inte bara ekonomin, utan även hans personliga säkerhet och fysiska status. Det är denna mix av problem som hälls in i karaktären Packer och hur han reagerar är tänkt att bli filmunderhållning.

Cosmopolis bygger på en bok av den amerikanska författaren Don DeLillo. Romanen skrevs 2003 och kan inte anses vara ett av DeLillos främsta verk. Cronenberg har sagt att han skrev filmmanuset på sex dagar och det märks. Stora delar av dialogen är rippad rakt av från boken och resultatet blir snarare teater än film. En fantastisk läsupplevelse är inte samma sak som en fantastisk filmupplevelse. Den rörliga bilden ger inte betraktaren möjlighet att pausa, läsa om och fundera. Film är ett flöde och Cronenberg är ingen nybörjare. Därför är det anmärkningsvärt att han inte har anpassat manuset i högre grad till vita duken.

För även om berättartempot är återhållet och långsamt, på sedvanligt Cronenbergskt maner, är dialogerna snabba och dessutom långa. Och när så mycket dialog ska pressas in på 108 minuter klarar inte ens Paul Giamatti – som jag tycker är en av vår tids största skådespelare – av att gestalta sin karaktär med trovärdighet. Dialogen är bitvis teatral och högtravande, och då hjälper det inte att fotot är genomarbetat och fantastiskt. Packer lever i en materiell värld där känslor är en bisak. För att ytterligare förstärka den känslan har Cronenberg filtrerat bort allt bakgrundsljud, vilket i filmen förklaras med att limousinen är ljudisolerad med kork. Kvar blir kliniskt rena studioröster där minsta nyans och andhämtning hörs. Filmen utnyttja inte mediets möjligheter att berätta med bild utan det är dialogen som för handlingen framåt. Det blir för lite Cronenberg och för mycket DeLillo.

Cosmopolis är en samhällskritisk film som i huvudsak hämtar stoff från kapitalismens avigsidor. Men är det verkligen ett tema som känns spännande 2012? Cronenberg anser det, och menar att filmen är samtida medan boken var före sin tid. Då har han nog glömt de globala lågkonjunkturerna under förra seklet: Bygg- och lånekrisen på 90-talet, IT-boom vid millenniumskiftet och finanskrisen som startade 2008. Redan på 70-talet gav JR i Dallas den kallhamrade kapitalisten ett ansikte, under slutet av 80-talet tog Gordon Gecko över i Wall Street och sedan dess har spel- och dokumentärfilmer skildrat kapitalismens elände i en snart sagt oavbruten ström. Så nja – att kapitalismen inte är ett fulländad system är ingen nyhet.

Robert Pattinson övertygar emellertid i rollen som känslomässigt störd miljardär. Han spelar sin karaktär med sparsmakade gester och mimik – inte så fjärran från gestaltningen av hans karaktär i Twilight-filmerna. Rollen som hans nyblivna fru spelas av Sarah Gadon, som också var med i Cronenbergs A dangerous method. Hon är överklass, pryd och talar med ungefär samma intonation som Betty i Mad Men. Paret är gifta men har inte haft sex, vilket ytterligare förstärker bilden av Packers artificella liv. I en liten biroll ser vi även Juliette Binoche som Packers älskarinna. Även hon övertygar men lider precis som övriga skådespelare av ett allt för ogenomarbetat manus.

Filmen lämnar betraktaren med flera obesvarade frågor. Till och med slutet är ett stort frågetecken. Detta kan kanske upplevas som filmens styrka – dvs att tittaren inbjuds att själv fundera över och besvara filmens stora frågor. Men det kan också tolkas som ännu en film där längtan att spränga gränser varit större än att fånga publikens intresse.

Jag tror att Cosmopolis är ett utmärkt diskussionsämne för filmvetare, recensenter och Cronenberg-evangelister. Men den som bara vill se en underhållande film ska nog lägga biljettpengarna på något annat.

Film: Cosmopolis med premiär 7 september 2012

Längd: 1 tim 48 minuter

Åldersgräns: 15 år

Regi: David Cronenberg

Skådespelare: Robert Pattison, Juliette Binoche, Paul Giamatti, Samantha Morton, Mathieu Amairic, Jay Baruchel, Sarah Gadon.

 

Kommentera