Bergmans refuserade manus borde ha stannat i byrålådan

On 29 maj, 2012 by Camilla Janzon

Foto: Carl Thorborg. Från vänster: Marika Lindström, Liv Mjönes, Emil Almén, Kajsa Reingardt samt Niklas Falk.

Att det krävs många skisser och utkast innan man är färdig är ett välkänt faktum bland bildkonstnärer, kompositörer, skådespelare och inte minst – skribenter. Nu har regissören Marcus Lindeen varit i Filmhusets arkiv och rotat fram gamla, refuserade manuskript skrivna av Ingmar Bergman. Av detta material har han klippt och klistrat ihop scener från bland annat en erotisk långfilmskomedi, en pjäs om en kannibal och en annan som delvis utspelar sig i en livmoder. Det som Bergman själv avsåg att förpassa till ”arkivet för orealiserbara drömmar och visioner” har blivit en pjäs med samma namn på Stockholms stadsteater.
Om det är bra? Inte det minsta.
Det som hamnade i Bergmans byrålåda borde ha fått stanna i Bergmans byrålåda.

När pjäsen börjar står det sex tomma stolar på scen. I bakgrunden hänger en stor vit duk på vilken fotografier av Bergmans originalmanuskript och anteckningar projiceras. Vid den högra scenkanten står en monitor, som visar vad det är vi ser och vilket årtal texten är skriven. Skådespelarna tar plats och går därefter in och ur olika karaktärer. Med jämna mellanrum ställer de frågan ”Vem är jag nu?” Varpå en medspelare svarar ”Du är…” och så säger de ett namn och en förutsättning och därefter spelas ett litet stycke upp ur det refuserade manuset. Så där håller det på. Och det känns mer som att betrakta en reading än en föreställning.

Så. Plötsligt. En timma in i föreställningen faller en silverfärgad ridå. Den är nere precis den där extra minuten för länge, för att magin ska försvinna och man börjar tänka ”jaha, nu roddar de väl upp något spektakulärt”. Mycket riktigt. När ridån går upp står en krockad bil på scen. Olyckan har precis skett och röken väller ut från bilen. Nu får vi se prov på hur några av de refuserade scenerna kunde sett ut om de blivit teater eller film. Bilen utgör visserligen scenografi i en stark scen men det blir rätt platt när den får stå kvar och utgöra obegriplig scenografi för övriga scener.

Först blir jag bara beklämd och tänker: Hade Bergman verkligen så usel kontakt med sina barn så att ingen, inte ett enda av dem, är mån om hans eftermäle? Jag tänker på Fåröhuset han egentligen ville sälja. Jag tänker på Bergmanstiftelsen. Jag tänker… bryr sig ingen?

Sen får jag veta att Bergman själv donerade sina texter – även de refuserade – till Svenska Filminstitutet. Jaha, då får han kanske skylla sig själv då? Eller?
Hittills har texterna bara varit tillgängliga för forskare. Och så borde de ha förblivit.
Det är möjligt att materialet kunde ha varit intressant i en utställning. Eller för all del en öppet redovisande reading, där publiken fått följa och se hur ett embryo till en scen, arbetas och bearbetas fram till färdigt resultat. Men som pjäs blir det här inget annat än att koka soppa på en spik. Och till vilken nytta? För att kunna garva åt att en demonregissör skrivit pajjiga scener och pjäser med titlar som ”Från sperma till spöke”?

Finns det då ingenting positivt? Jodå. Att den rutinerade ensemblen gör så gott den kan av materialet. Liv Mjönes har en stark scennärvaro och visar prov på sin förmåga att skapa karaktärer som balanserar på gränsen. Hon har alla förutsättningar att utvecklas till en stor karaktärsskådespelerska. Emil Almén kan konsten att ta ut svängarna och vara trovärdigt dråplig. Bäst är dock Marika Lindström i en scen där hon gestaltar en överförfriskad kvinna – Viktoria. Under en kort partyscen visar Lindström prov på en fenomenalt onykter sanningssägare.

Men som helhet håller det inte. Man önskar att någon, vem som helst, hade sagt stopp och låtit det där orealiserbara fått stanna kvar i arkivet för drömmar och visioner.

Scen: Lilla scenen, Stockholms stadsteater
Pjäs: Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner
Manus och regi: Marcus Lindeen
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: William Wenner
Ljud. Ola Stenström
Musik och video. Hans Appelqvist
Mask: Patricia Svajger
Längd: ca 1,30 ingen paus

 

Kommentera