”Begravelsen” på Folkteatern i Göteborg

On 2 april, 2012 by Camilla Janzon

Fotograf: Patrik Gunnar Helin

Vem minns inte den dramatiska och oväntade vändpunkten i filmen Festen?

Den respekterade affärsmannen och patriarken Helge firar 60-årsfest på ett hotell ute på den danska landsbygden. Släkt och vänner är inbjudna och under middagen, när sonen Christian ska hålla tal, ber han sin pappa välja kuvert och därmed vilket tal han ska hålla. Därefter avslöjar han för hela sällskapet att fadern är en pedofil som förgripit sig på såväl Christian som hans syster Helene.

Begravelsen (Begravningen) är en fristående fortsättning på Festen. Även denna gång är manus skrivet av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov och det märks att de kan sina karaktärer. Återigen lyckas de skriva ett drama som berör, även om man är förberedd den här gången på att vad som helst kan hända.

Begravelsen samlas familjen återigen på landsortshotellet. Men den här gången är det inte någon födelsedag som ska firas. Man har samlats till Helges begravning. Ett efter ett anländer syskonen till hotellet. Helene kommer själv, hennes man och barn har stannat hemma. Christian har gift sig med en av hotellets servitriser och den yngste brodern Michael, som har så förtvivlat lätt för att gråta, kommer med sin nya flickvän och sonen Henning. När så elektriciteten försvinner på kvällen hörs ett förtvivlat skrik och Begravelsens trauma tar sin början.

Steffen Aarfing har skapat ett scenrum som snabbt förändras från vardagsrum till sovrum, till kök eller kyrka. Scenen är inramad i byggplast och bakom den smyger Helges våldnad, mer närvarande än någonsin. Han hemsöker framför allt Christian. Skammen och kränkningarna finns kvar. Faderns makt över familjen är intakt.

Iwar Wiklander tar sig än en gång an rollen som Helge (2002 spelade han Helge  i pjäsen Festen på Dramaten. 2003 gjorde han samma roll i samma pjäs på Folkteatern). Och som han gör det. Mot slutet av pjäsen gör Wiklander en lika lysande som vidrig monolog. Ett slags brandtal över varför Helge och människor som han, går över gränser mot det förbjudna. Erik Ståhlbergs sammanbitna Christian, står i fin kontrast till Wiklander. Hos Ståhlberg mullrar obehaget istället under ytan och ganska tidigt i föreställningen dansar han och Wiklander en slags lustiger dans med mörka undertoner medan de skrattar och dricker. Det är en av föreställningens starkaste scener.

Begravelsen är precis som Festen en stark berättelse, som dessutom lyckas med konststycket att ta ”vad hände sen”-förväntan ett steg vidare. För vad händer egentligen med vår sympati och medkänsla när ett offer själv blir förövare? Vinterberg och Rukovs drama är som ett knytnävsslag i magen.

Att betyget inte blir högre än tre, beror tyvärr på att övriga insatser inte når samma höjd som huvudrollerna. Spelet är bitvis forcerat och förvånansvärt många på scen bottnar varken i text eller känslor. Det är synd eftersom manuset har stora förutsättningar.

Scen: Folkteatern, Göteborg
Pjäs: Begravelsen
Manus: Thomas Vinterberg och Mogens Rukov
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym: Steffen Aarfing
Musik: Zbigniew Preisner
Mask och peruk: Lars Carlsson, Mikaela Artén, Robin Davidsson (lärling)
Ljus: Erik Berglund
Översättning: Hasse Carlsson och Kim Lantz
Medverkande: Iwar Wiklander, Erik Ståhlberg, Sanna Hultman, Göran Gillinger, Lena Birgitta Nilsson, Sara Wikström, Kim Lantz Emmeli Stjärnfeldt, Alvar Grimberg/Gunnar Byström Börjeson/Petter Lindgren.
Tid: 1,45 timma utan paus

 

Kommentera