Återträffen – en film om dig och mig

On 14 november, 2013 by Carl Aronsson
ater1

Anna Odell gör debut som både långfilmsregissör och skådespelare

Stockholms Filmfestival. När Anna Odells klass från 9:an skulle fira 20 års-jubileum var Anna den enda som inte fick en inbjudan. Då – 2009 – hade hennes examensprojekt från Konstfack blivit en riksnyhet. Hon hade iscensatt ett fejkat självmordsförsök från Liljeholmsbron i Stockholm i syfte att dokumentera hur psykvården fungerade i Sverige. Hon filmade, gjorde ljudupptagningar och skrev texter om det hon fick vara med om. Bakgrunden till konstprojektet var att Anna själv hade varit med om en liknande händelse redan 1995, och då blivit illa behandlad. Bland annat hade hon blivit fastspänd i en bältessäng. Ända sedan tonåren hade hon till och från mått dåligt, och både när det var skarpt läge och vid genomförandet av konstprojektet slutade det med att hon togs in på S:t Görans psykmottagning.

Jag vet inte om Odell lyckades sätta strålkastarna på psykvården den gången, för mycket av debatten som följde handlade snarare om ifall det var rätt eller fel att göra konst av offentligt finansierad sjukvård. Jag vet inte heller om det var just denna händelse som fick Odells klasskamrater att inte skicka en inbjudan till återträffen. Men jag vet att Anna Odell är en av Sveriges mest spännande kreatörer, som likt andra stora konstnärer, använder sitt eget icke-normativa liv som källa för sitt konstnärskap. Återträffen är en mycket sevärd film och sensationellt bra för att vara ett debutverk.

ater3

Anna Odell och Rikard Svensson

Filmen är indelad i två delar. Den första är en filmatisering av vad som kunde ha utspelat sig om Odell blivit inbjuden till återträffen med klasskamraterna från 9:an. Till historien hör att hon var mobbad och, som hon själv beskriver det, befann sig längst ner på hierarkin under skoltiden. Filmen är dramatiserad, men inte ren fiction. Den förhåller sig till verkliga händelser och i filmen ställer Odell förmodligen de frågor hon själv sökt svar på.

Det som många av hennes klasskamraterna sett fram emot som en rolig kväll blir inte riktigt vad de tänkt sig. När Anna klingar i glaset och håller ett tal där hon berättar om hur hon upplevde skoltiden sjunker snabbt humöret. Enskilda pesoner ställs till svars och pekas öppet ut som mobbare – 20 år i efterhand. För tittarna är identifikationen omedelbar för hela persongalleriet finns representerat. Primusmotorn som är drivande och omgiven av ”hangarounds” som legitimerar och möjliggör mobbningen. De osäkra som passivt tittar på utan att göra något, de bitchiga självfokuserade tjejerna som sparkar neråt, och de präktiga som varken är det ena eller det andra utan väljer att stå utanför.

ater4

Sara Karlsdotter & Sanna Krepper

Jag tror att just det faktum att Anna och hennes klass representerar ett ganska vanligt fenomen – som många känner igen sig i – gör att filmen inte lämnar någon oberörd. Publikens känsloreaktioner spänner förmodligen över många register, från medlidande och ilska till ånger och en stram känsla av eftertankens kranka blekhet. Odell debuterar inte bara som långfilmsregissör utan också som skådespelare. Hon spelar sig själv på ett sätt som övertygar – eller så spelar hon inte alls. Jag vet inte vilket – men hon gestaltar rollfiguren med en skörhet som är trovärdig och skapar sympati.

Filmen andra del är en dramadokumentär som knyter ihop påsen på ett sätt som blir oväntat. Nu kontaktar Odell sina tidigare klasskamrater för att visa filmen som vi precis har fått se. Tanken är att de som vuxna ska se filmen och ge sina versioner av vad som egentligen hände under skoltiden. Alla människor, reaktioner och händelseförloppet är baserat på verkliga händelser, men rollerna spelas av skådespelare. Och nu gör Odell upp med sina plågoandar vare sig de vill det eller inte. De som inte vill delta söker hon upp utanför deras bostad och försöker övertala.

ater5

Christopher Wollter och Anna Odell

Vi i publiken är dock redan färgade av Odells version. För även om filmen inte kommit till av hämdbegär så ligger spänningen just i det faktum att vi vill höra vad en mobbare har att säga 20 år senare. Hur kunde du vara så dum? Ska du inte säga förlåt? Det är frågor som surrar i huvudet när vi möter klasskamraterna.

Återträffen väcker moraliska frågeställningar och den dröjer sig kvar långt efter att man sett den. Då kommer också nyanserna. Jag tänker på Christopher (som spelas av Christopher Wollter) – som tillhörde toppen av hierarkin. Han var en i gänget av mobbare men inte aktiv själv. Han såg vad som hände men gjorde inget. Jag skrattar gott när han ringer upp Odell efter att ha sett filmen och säger att han aldrig upplevt sig själv som en mobbare, och att den bild som målas upp av honom inte stämmer. Då inser jag att Christopher finns överallt. Människor som är rädda, sådana som ser men inte agerar. Människor som inte vill lägga sig i och gärna tittar åt ett annat håll.

Tittarna känner förmodligen avsky för de mänskliga svagheter som blottläggs i Återträffen. Det är bortförklaringar, lögner, svek och hat. Jag hoppas dock att filmen också fungerar som en katalysator för självrannsakan. För det är inte bara Odells klasskamrater som skildras i filmen – det är du och jag.

Återträffen
Regi & Manus: Anna Odell
Medverkande: Anna Odell, Anders Berg, Rikard Svensson, Sanna Krepper, Sara Karlsdotter, Christopher Wollter m. fl
Längd: 1 timme 28 minuter
Premiär: 15 november 2013

Filmen tävlar om Bronshästen under Stockholms Filmfestival 2013

Betyg4

 

One Response to “Återträffen – en film om dig och mig”

  • sophia

    Så sann. Och feghet & hierarkier var så alltomfattande då + lärarnas brist på intresse och kunskap var flagrant!!!@

Kommentera