Åldrandets dilemma – I sista minuten

On 8 september, 2012 by Ulla Tiderman

Fotograf: Petra Hellberg

Nog vet damerna Yvonne Lombard, 83, Meta Velander, 88 och Meg Westergren, 80, något om åldrandets vedermödor. Och visst passar rollerna i Carin Mannheimers pjäs I sista minuten dessa scenrävar som hand i handske. Det är en stark pjäs med komedins mest positiva följeslagare – ett stråk av vemod i gränslandet mellan skratt och gråt.

Hur skildrar man åldrandet på scen, i tv-serier och på film, utan att det blir tragiskt, hopplöst och tråkigt – eller för den delen putslustigt och löjligt? Carin Mannheimer har i flera av sina dramer lyckats skapa roller och livssituationer som känns allmänmänskliga, och som gestaltats med åldrande skådespelare i de bärande rollerna.
Kanske beror hennes träffsäkerhet på att hon brottas med dessa tankar själv – att hon både kan se allvaret och det komiska i varje ålder och i de vardagliga situationerna. Men framför allt tror jag att det beror på en ödmjukhet och vördnad för människan, oavsett vilken ålder som hon har satt fokus på.

Det är en lustfylld upplevelse att se dessa erfarna skådespelare på Stadsteaterns stora scen fylla sina roller med en sådan tyngd, så mycket livsvisdom och teknisk skicklighet – att man blir lycklig bara att få vara med om denna förvandling.

Yvonne Lombard som Marianne gör en av sina allra starkaste roller, grandios och bitsk i sina repliker. En åldrande kvinna ständigt på vakt mot vännernas ömkanden inför ensamheten, åldrandet och ilsket hävdande den egna självständigheten.

”Jag har i den här rollen många tankar som jag har tänkt själv. Tankar som ligger väldigt nära den roll jag gör nu, så den är på ett sätt väldigt nära mig. Men hon är ingen sympatisk person precis”, säger Yvonne Lombard vid en intervju dagen innan premiären.

Ja, de tre skådespelarna brottas med det liv som varit och det liv som de har framför sig, medvetna om att det som ska göras nu måste göras i sista minuten. Sedan kan vara för sent. Bland annat skildras Mariannes relation till de båda döttrarna som i pjäsen gestaltas av Eva Stenson. Den framgångrika dottern som ilar förbi för att hjälpa mamma med räkningarna och den dotter som rör sig som en skugga i utkanten av scenen. Båda figurerna ger ett spektra på det liv som vi alla känner till. Det är inte lätt hitta rätt i sina relationer med barnen och vi gör alla fel emellanåt – även en åldrande mamma.

Meta Velander får som Annlouise röra i äktenskapsgrytan och öppnar frågan hur man genom livet behåller kärleken till sin man. Vad vet vi om hur vi kommer att formas och omformas, och kanske även sent i livet måsta inse att kärleken inte alltid varar livet ut?

Solveig (Meg Westergren) är den yngsta av de tre damerna och har fått frågor om längtan och kärlekstörst på sin lott. Får man längta och tråna när man blir gammal? Och får man vara tröstlös om kärleken tar en helt annan väg?

Som motspelare till damerna gör både Lars Lind (Per) och Jacob Nordenson (Staffan) gedigna insatser. Framför allt är jag förtjust i Jacob Nordenson, som även i tidigare roller visat en särdeles komisk begåvning. Tänk att det kan vara så roligt att se en helt vanlig, hyvens medelålders man hänga upp gardiner och byta glödlampor, en hjälteriddare utsänd av socialförvaltningen, som en samhällets ”fixare” till gamla människor. Men så bär han på en hemlighet… Kul det med.

Scen:
Stadsteatern Stockholm
Medverkande:
Marianne – Yvonne Lombard
Annlouise – Meta Velander
Solveig – Meg Westergren
Per – Lars Lind
Staffan – Jacob Nordenson
Kristin/Sara – Eva Stenson
Av – Carin Mannheimer
Regi – Sissela Kyle
Scenografi och kostym – Charles Koroly
Ljus – Patrik Bogårdh
Ljud – Terese Johansson
Mask – Kjerstin Elg

Kommentera