Teater Galeasen: Agamemnons förbannelse

On 11 oktober, 2012 by Camilla Janzon

Foto: Emily Laye

De grekiska dramerna är bevisligen en stor inspirationskälla för dramatikern Christina Ouzounidis. Och varför uppfinna hjulet på nytt? När konflikter man skrev om då (tyvärr) existerar än idag. Det gäller bara att omsätta, omskriva och omarbeta dem. Vilket inte är så bara – men just vad Ouzounidis gjort i en serie pjäser med de grekiska dramerna som utgångspunkt.

Monologen Agamemnons förbannelse utgår från dramat om kung Agamemnon, fältherren som offrade sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen så att hans flotta kunde segla mot Troja. Att offra sitt barn. Hur kan man ens komma på tanken? Ja, hur kan man. I Ouzounidis pjäs tippar frågan över till idag, en tid då offra heter hedersmord. Ingenting har förändrats. Skuld, konflikter och förnekelser är desamma.

I Teater Galeasens uppsättning är det Leif Andrée som är ensam på scen, så när som på en kvinnlig bartender som tillika är föreställningens tekniker. Andrée sitter nämligen ensam vid en bardisk när publiken intar sina platser, och tittar på en fotbollsmatch som visas på en stor tv-apparat som hänger ner från taket. Scenbilden är signerad Sutoda och får mig att tänka på den gamla sitcom serien ”Skål”, och när monologen börjar riktar Andrée sig direkt till publiken.

Jag tror man måste vara en musikalisk skådespelare för att göra Ouzounidis pjäser full rättvisa. Hennes texter innehåller upprepningar, variationer och omtagningar. Att hitta en rytm blir av yttersta vikt, förutom färgklang, pauseringar och resonans. Och musikalisk är precis vad Leif Andrée är. Han trollbinder publiken med sitt nyanserade skådespeleri. Flera gånger kommer jag på mig själv med att gunga i takt med hans fraseringar. Det är faktiskt stor teater. Han visar prov på sitt breda register som skådespelare. Här är Andrée skör och livsfarlig på en och samma gång.

Vad som dock förvånar mig en smula, är att regissören Jens Ohlin inte väljer att ta ut svängarna mer vad gäller miljön. Med några få undantag placerar han Andrée längst fram på scenen. Nära, nära sin publik. Förvisso angår dilemmat som Agamemnon ställts inför oss alla: Den egna moralen om vad som är rätt och fel kontra vad som är ”bäst” för samhället och allmänheten. Men kanske hade en, eller ett par, stumma bargäster förstärkt spelet ännu mer? Ett rörligare sceneri hade definitivt gett utlopp till fler subtila och fysiska uttryck som Leif Andrée har impulser till. En som han genomför hela vägen, är en fenomenalt fånig skuggboxning som hormonstinna män brukar ägna sig åt.

Sammantaget är det en mycket tät och intensiv föreställning och den som är det minsta intresserad av att sätta upp, eller arbeta med en monolog, borde låta sig inspireras och lära av en fenomenal Leif Andrée.

Scen: Teater Galeasen
Pjäs: Agamemnons förbannelse av Christina Ouzounidis
Regi: Jens Ohlin
Medverkande: Leif Andrée
Ljus och rum: SUTODA
Kostym: Jenny Linhardt
Mask: Anna Olofson
Musik: Rasmus Persson
Längd: 1,15 min

Kommentera