Ända sedan Jonas Hassen Khemiri debuterade som författare 2003, har han varit en röst att räkna med i det yngre litteraturgardet. Debutromanen Ett öga rött skrev han på en konstruerad svenska, bland annat för att illustrera och problematisera språket och dess makt. Sedan dess har Khemiri skrivit ytterligare tre böcker och hela fyra pjäser. Hela tiden med språket som en viktig utgångspunkt.
Vi som är hundra är en på många sätt abstrakt pjäs, ett slags drömspel med tre kvinnor på scenen, som spelas på Stockholms stadsteater under våren. Kvinnorna är i olika åldrar. De är sällan överens. De kanske inte ens är tre!
När pjäsen börjar är de tre huvudpersonerna på väg att ta kollektivt självmord. Men eftersom de ångrar sig, får vi ta del av deras berättelser och käbbel om livsval och drömmar som gått i kras. Naturligtvis minns de inte händelser på samma sätt. Vem av de tre minns rätt, och spelar det egentligen någon roll eftersom livet blev som det blev? Tre röster om ett liv. En intressant tanke.
Sören Brunes står för scenografin. Han har skapat en roterande husvägg som gör att scenen snabbt kan förvandlas till interiör eller exteriör. Allt kan bokstavligt talat vändas upp och ner. Det är både smart och effektfullt.
Kostymerna förstärker de tre karaktärerna. Alla tre bär klänningar med blommigt mönster. Den unga har rosenknoppar, den äldsta fullt utslagna rosor.
Rakel Wärmländer spelar den unga kvinnan, hon som brinner av politiskt engagemang. Wärmländer jobbar intensivt med att ta ut svängarna i sin rolltolkning och är också den som lyser starkast i den här uppsättningen. Lena Nilsson gör kvinnan i medelåldern, hon som träffar en man hon egentligen inte är särskilt förälskad i, men finner någon slags trygghet med. Anneli Martini är den äldre kvinnan, hon som inte är rädd för att säga de andra ett par sanningens ord eftersom hon ändå inte har något att förlora.
Khemiri har själv beskrivit Vi som är hundra som en pjäs som handlar om ”politiskt engagemang och att man kan vilja många saker på en gång”. Här blir kvinnan som en gång var politiskt aktivist – tandhygienist!
Det sorgliga i kråksången är att spelet på Stockholms stadsteater aldrig riktigt lyfter. Språket blir stolpigt, regin känns trevande och när föreställningen är slut frågar man sig: Men vad ville de egentligen berätta? Den frågan tror jag inte Khemiri hade för avsikt att lägga i våra knän och tyvärr gör det att helhetsintrycket av Stockholms stadsteaterns uppsättning blir ganska tandlös.
Pjäs: Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri
Scen: Klarascenen på Stockholms stadsteater
Regi: Kajsa Reingardt
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Peter Holm
I rollerna: Anneli Martini, Lena Nilsson och Rakel Wärmländer
