”Vem är publiken?” är en minst sagt udda föreställning i Stadsteaterns vårrepertoar. För här är det publiken som på olika sätt i fokus. Det märks redan i foajén, där ensemblen för ovanlighetens skull hämtar oss till ett gemensamt mingel med kaffe och frukt. Tre timmar senare är vårt möte över. Då har vi fått vara med om lite föreställning, lite föreläsning och ett par smulor workshop.
Redan i inledningen får vi höra ett slags love-and-hate-förklaring om att ”vi känt varandra rätt länge nu”. Det är finstämt och nog känner vi också. Men sedan blir det här en föreställning som på ett ganska ensidigt sätt undersöker relationen – skådespelare och publik. Regissören Tatu Hämäläinen (Ett år av magiskt tänkande & Dissekering av ett snöfall) har tillsammans med dramaturgen Tora Von Platen och ensemblen arbetat fram en slags fragment-föreställning, där publiken flyttas runt mellan olika stationer och då och då får interagera och tala med skådespelarna.
Somliga avsnitt blir mer lyckade än andra. Som när ensemblen visar prov på det som är en liten skärva av skådespeleriets konst. Att kväll efter kväll säga samma repliker och göra samma scenerier, men få dem att låta och se ut som om de föddes i stunden. Vi får se prov på hur en liten, till synes oansenlig scen, har fått sin form. Samtidigt är det här vi märker att regissören själv är med i föreställningen. Ibland kiknar han av skratt och slår handen i matten, när ensemblen gör ”bra” ifrån sig. Medvetet eller omedvetet må vara osagt. Men plötsligt blir den uppmärksamme medveten om hur det kan se ut när en skådespelare blir bekräftad av sin regissör.
Andra avsnitt sackar ner tempot betydligt, som när vi ska sitta och titta på föga överraskande teaterstatistik. Och så där håller det på. Ett slags misch masch av det som är vi, publiken. Filmsnuttar om varför vi går, eller inte går, på teater. Röster om hur skådespelarna ser på oss. Att vi bidrar till att ingen föreställning blir den andra lik, utifrån hur vi agerar och reagerar. Inte minst i den här föreställningen.
Men när kvällen är över hänger rätt många frågor kvar i luften. För vem bryr sig egentligen mest om publiken? Vi eller de på scen? Och hur nära vill skådespelarna egentligen komma oss? När en besökare blir lite för entusiastisk med frågor, och vill dela med sig av egna betraktelser om teatern, stramas nämligen leken raskt åt. Det som på ytan kan verka som improvisation eller som händelser i stunden, visar sig ha både tydliga riktningar och syften. Först mot slutet börjar det svänga en aning, när publiken får läsa repliker i en slags metaföreställning.
Det är möjligt att Vem är publiken? är ett ”projekt i projektet”. Men den fråga jag själv ställer mig när jag går hem är snarare: För vem är publiken?
Vem är publiken?
Scen: Stockholms stadsteater, Röda Rummet
Av: Tatu Hämäläinen, Tora Von Platen & ensemblen
Regi: Tatu Hämäläinen
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Chrisander Brun
Ljud : Moa Deurell
Mask: Frida Johansson
Medverkande: Robert Panzenböck, Katarina Ewerlöf, Louise Peterhoff, Eva Rexed och Jörgen Thorsson.
Tid: ca 3 tim inkl. paus
