Stillbildsfoto: Rolf Konow
Det kan inte ha varit lätt att vara kvinna vid sekelskiftet, åtminstone inte när det kommer till självständighet och möjlighet att ha både familj och ett yrkesliv. Balladen om Marie Krøyer är ett starkt och nyanserat kvinnoporträtt, strålande spelat av skådespelerskan Birgitte Hjort Sørensen.
Filmen tar sin början mitt i förhållandet mellan konstnärsparet Peder Sverin Krøyer och Marie Krøyer. De lever i ett till synes harmoniskt och lyckligt äktenskap, där de båda konstnärssjälarna arbetar sida vid sida medan dottern Vibeke leker, sittandes på en pall mellan dem.
Han är en av de berömda Skagenmålarna, begåvad och framgångsrik med det nordiska ljuset som sin specialitet. Att hon också har konstnärliga ambitioner drunknar i makens självupptagenhet och de övriga husliga bestyren, som hon förväntas utföra – då ingår också de äktenskapliga plikterna – när han så önskar.
Men förhållandet innehåller mer svärta och nyansrikedom än vad som först anas och det som egentligen håller Marie och dottern i ett järngrepp är makens psykiska sjukdom.
Konstnären Peder Sverin Krøyer, fantastiskt gestaltad av en mycket sevärd Søren Sætter-Lassen, är manodepressiv och med åren kommer sjukdomsskoven allt tätare. För Marie blir situationen ohållbar när hon inser att hon svävar i dödlig fara. Makarna älskar visserligen varandra och under långa perioder mår Peder bra, arbetar och är en kärleksfull make och far. Men när sjukdomen visar sitt fula tryne hotar han både sin hustru och dotter till livet.
Just denna ofrihet, att vara fångad av tidens konvenans, moral och juridiska lagar, gör deras stormiga äktenskap, svartsjuka och gemensamma försök till försoning så innerligt smärtsamt. För det var ju så här det var. Kvinnan var underställd mannen i äktenskapet och vägrade han skilsmässa hade hon inga juridiska medel att sätta emot, särskilt inte om mannen dessutom hotade att ta barnet ifrån henne.
Förmodligen hade Marie Krøyer aldrig någon allvarlig avsikt att lämna sin man, inte förrän hon träffade den svenske kompositören Hugo Alvén och blev huvudlöst förälskad. Bara för att snart inse att hon kanske ånyo mött en självupptagen konstnärssjäl.
Marie Krøyer och Hugo Alvén (Sverrir Gudnason) inleder en stormig kärleksrelation, övervakad av maken som gett sin tillåtelse till att de träffas, bara inte hustrun lämnar honom. Att detta är en ohållbar situation är ofrånkomligt, hur tolerant och föredragsam mannen än må vara: Sin älskade vill man inte se i någon annans armar.
Livets irrgångar mellan kärlek och smärtans djup gestaltas av Birgitte Hjort Sørensen och Søren Sætter-Lassen på ett djupt berörande sätt och skådespeleriet mellan dem gnistrar och lyser och är filmens stora behållning.
Filmen är regisserad av Bille August och bygger på Anastassia Arnolds roman ”Balladen om Marie”. Det är hans första danska projekt på tjugofem år, efter den Oscarbelönade filmen Pelle Erövraren från 1987 som även gav honom en Golden Globe. 1992 vann han Guldpalmen vid Cannes filmfestival för Bästa film med Den goda viljan.
Regissör: Bille August
Skådespelare: Birgitte Hjort Sørensen, Søren Sætter-Lassen, Sverrir Gudnason, Lene Maria Christensen, Tommy Kenter, Nanna Buhl Andresen m fl.
Manus: Peter Asmussen
Fotograf: Dirk Brüel
Originalmusik: Stefan Nilsson