När John Ajvide Lindqvist debuterar som dramatiker på Dramaten gör han det med en historia om dansbandet Tropicos. Ett band som figurerade i en av hans senaste böcker, Lilla Stjärna, och som efter 35 år tillsammans ska spela in en jubileumskonsert för TV. En efter en anländer bandmedlemmarna till studion och när bandets sångare avslöjar att de är inbjudna som Joker till Melodifestivalen och får till svar att låtskrivarna vill lägga ner bandet, drar dramat igång. Vem har mest att vinna på bandets upplösning och vem har mest att förlora?
Eftersom det är Ajvide Lindqvist som skrivit, anar åtminstone jag oråd redan vid pjästiteln. Lever de här herrarna verkligen eller är de redan saligen insomnade och befinner sig i ett helvete likt det Jean-Paul Sartre skrev om i pjäsen Inför Lyckta dörrar?
Fem kända musiker döda i seriekrock har marknadsförts som en mörk komedi men tyvärr börjar den rätt segt och inte heller särskilt roligt. Först efter någon halvtimma, och då är märk väl pjäsen bara 1,25 lång, börjar det ta sig. Ju längre dramat pågår desto mer påminner det om en sitcom, vilket placeringen av publiken är en starkt bidragande orsak till. One-liners och knasiga karaktärer gör att pjäsen blir dråplig, rolig och sorglig på en och samma gång. Det är skruvat och knäppt – och gillar man sånt ska man absolut gå och se Fem kända musiker döda i seriekrock!
Bästa insatsen tycker jag att Olle Jansson står för. Han fångar så på pricken sin halvpackade, sorgliga figur, trummisen Gregory. Gregory (bara namnet!) är killen som älskar livet ”på vägarna” men som knappt kan hålla takten, enligt de andra. Vem är han om han inte längre får vara medlem i Tropicos?
Janssons kroppsspråk är precist. Lojt och segt när han smygsuper och stolpar omkring i sina cowboyboots. När Gregory på fullt allvar berättar att han slaviskt följer flera serier på Animal planet, fastnar skrattet lätt i halsen.
Reuben Sallmander är också mycket bra i rollen som bandets förgrundsgestalt. Roger, den snygga sångaren som fått så många kvinnor på fall att han glömt bort minst hälften av dem. Dessutom anar man att han också har belägrat några av bandkollegornas kvinnor. Vem är då han, om han inte längre får vara medlem i Tropicos?
Gamla oförrätter vädras, minnen jämförs och dramat skruvas åt när Tommy (Jan Waldekrantz) låter meddela att han ämnar eliminera bandet permanent.
Musiken är värd en egen eloge. Den är skriven av Göran Martling som gjort helt nya schlagerlåtar som man tror sig kunna nynna med i och ha hört förut. Tillsammans med texterna av Ajvide Lindqvist skulle faktiskt Tropicos kunna ta sig in på vilken dansbandstopp som helst och själva pjäsprogrammet, en CD med fem av Tropicos låtar – är en kul detalj som jag uppskattar.
Nämnas bör också Omid Khansari, i den något dråpliga dubbelrollen som reporter och grävling. Vid applådtacket tycker man nästan synd om honom eftersom han är helt blöt av svett på grund av den varma kostymen.
Vad som däremot är helt obegripligt är bandmedlemmarnas kostymer. Varför i hela världen har man lånat kostymerna av Electric Banana Band?
Scen: Dramaten, Målarsalen
Pjäs: Fem kända musiker döda i seriekrock
Text: John Ajvide Lindqvist
Regi och Scenografi: Carina Reich & Bogdan Szyber.
Musik: Göran Martling
Medverkande: Reuben Sallmander, Jan Waldecrantz, Olle Jansson, Pierre Wilkner, Magnus Ehrner, Omid Khansari
Längd: 1,25 utan paus
