Trollkarlen från Oz (originaltitel: The Wizard of Oz) hade premiär på The London Palladium redan i mars – men det är fortfarande personerna från originalensemblen som framför musikalen. Föreställningen är på många sätt en typisk produkt från Lloyd Webbers affärsdrivna företagskoncern Really Useful Group Ltd. För att öka intresset för musikalen producerade man under 2010, i samarbete med BBC, en dokusåpa som i stora delar liknar ”Idol” fast inriktad på musikalgenren. Juryns ordförande var Andrew Lloyd Webber själv, och vinnaren utlovades huvudrollskaraktären Dorothy i nyuppsättning av Trollkarlen från Oz. Samma koncept har man använt sig av tidigare för att få fram huvudrollsinnehavarna till West End-produktionerna Sound of Music, Joseph and the Amazing technicolor dreamcoat och Oliver.
I konkurrens med 9 000 sökande blev det till slut 19-åriga Danielle Hope som vann. På scen klarar hon sångnumren felfritt, men utan att för den skull utmärka sig. I skådespeleriet kunde hon kanske skruvat rollkaraktären lite mer mot det naiva och oskuldsfulla som Judy Garland gestaltar intill fulländning i filmversionen. Jag vet inte varför, men stundtals ger hon faktiskt intryck av att vara en medelålders kvinna som fått fel kläder på sig. Kanske är det hennes sätt att prata som får mig att tro att hon är jämngammal med Uncle Henry och Auntie Em som hon bor hos.
Den manliga huvudrollen – trollkarlen och professor Marvel – spelas av en legend och veteran. Michael Crawford har agerat mot stjärnor som Barbara Streisand och Walter Matthau på film, men är också en välkänt namn på Brodway och West End. Största framgången i karriären är utan tvekan hans tolkning av Fantomen i uruppförandet av Fantomen på Operan 1986. Tyvärr kommer hans inte hans kvaliteter som sångare fram i den här uppsättningen. Musikaliskt bärs föreställningen upp av hits från 1939 års originalfilm, t.ex. Over the rainbow, Ding-Dong – The witch is dead och Follow the yellow brick road. Den musiken är skriven av Harold Arlen. Teamet Tim Rice och Andrew Lloyd Webber har komponerat och skrivit text till ett fåtal nya nummer. Ingen av låtarna kommer dock att överleva musikalen och för den som följt Lloyd Webber genom åren blir det nykomponerade bara sorgliga dödsryckningar av en fantastisk karriär.
Alla Lloyd Webbers största succéer är i huvudsak skrivna under 70- och 80-talet. Den sista stora musikaliska framgången var Sunset Boulevard som gick upp 1993 på Adelphi Theatre. Sedan dess har publikfiaskona avlöst varandra. The Woman in White, Whistle Down the Wind, The beautiful game lades ner snabbt. Förra året kom Love never dies som var uppföljaren till Fantomen på Operan. Den blev en besvikelse för alla som trodde att musiken skulle hålla samma höga nivå som föregångaren. Titellåten var smäktande vacker, men visade sig vara recyclad i flera omgångar. Love never dies är en restprodukt som bland annat Kiri Te Kanawa spelat in under namnet The heart is slow to learn. Men inte nog med det – samma låt finns även med i musikalen The beautiful game – då heter den Our kind of love!
Frågan är hur länge varumärket Andrew Lloyd Webber lockar publik? Hade det inte varit för att han äger sju teatrar i centrala London hade han förmodligen inte fått sätta upp sina verk. Han är dock inte omedveten om problemen eftersom han i allt högre grad börjat arbetar som producent snarare än kompositör. Han har också fortfarande möjlighet att få arbeta med de allra bästa när det gäller produktionen. Scenografin i Trollkarlen från Oz är bara den värd ett besök. Den är makalöst skickligt gjord i starka klara färger som förstärker den magiska sagokänslan. Föreställningen har dessutom haft en speciell Projection designer som levandegör föreställningen med rörliga bilder på bland annat tornadon. Kostymen är snygg men förväntad. Störst skillnad jämfört med filmen är kanske att Lejonet fått en feminin koreografi som ställer publiken undrande över kattens sexuella identitet. Den goda häxan Glinda, Fågelskrämman och Plåtman gör vad de ska men lämnar inga bestående intryck. Föreställningens största överraskning är istället den onda häxan från Väst – Miss Almira Gulch. Hon spelas av Marianne Benedict som visar engagemang och gör en personlig tolknig av häxan. Kanske beror det på att hon tog över rollen i september i år och ännu inte hunnit spela sönder karaktären. Vem som spelar Dorothys hund Toto vet jag inte men det är en riktig hund på scen – eller snarare fyra olika hundar som turas om att spela Toto. I de otäckaste scenerna när tornadon drar fram är han dock utbytt mot en attrapp.
The Wizard of Oz går på London Palladium i London. Biljetter kan du köpa här.
