The Magnetic Fields har hamnat i facket kultförklarade indieband med texter som är lika viktig som musiken. Precis som The Smiths har man en relativt liten men fanatisk skara av lättkränkta fans. All form av kritik riktad mot bandet kastas ofta tillbaka på den som kritiserar. Och precis som The Smiths hade en provokativ förgrundsgestalt i Morrissey har The Magnetic Fields Stephin Merritt – motor och låtskrivare i bandet. Tillsammans med Claudia Gonson bildade han gruppen i Boston 1989. Namnet lånade de från boken Les Champs Magnétique, skriven av den franska poeten André Breton. Från början var musiken starkt influerad av de digitala syntarna som kom på 80-talet, men sedan dess har ljudbilden utvecklats i olika riktningar under de 23 år som bandet varit verksamma. Deras signum har dock alltid varit melodiska låtar med absurt ironiska texter på temat kärlek. Med det kultförklarade trippelalbumet – 69 Love songs från 1999 – nådde gruppen en ny nivå av uppmärksamhet, och många anser att allt som producerats efter detta bara blivit sämre. På så vis har 69 Love songs blivit både en milstolpe och en belastning för det musikaliska geniet Merritt. Ungefär som Purple Rain för Prince och Bat out of hell för Meatloaf.
Denna utveckling har dock gruppen själva i hög grad bidragit till genom att ge plats för 69 Love songs i alla turnéer de gett sig ut på. De har släppt ett nytt album vartannat år sedan 2008 och i samband med detta åkt på turné. Besöket i Filadelfiakyrkan i Stockholm är alltså det tredje i Sverige på sex år. Men även om senaste plattan Love at the bottom of the Sea, som kom i mars i år, får hyfsat stort utrymme (7 av 27 låtar) domineras konserten av låtar från 69 Love songs – precis som i de två föregående turnéerna. Det är dock ingen risk för att publiken blir besviken, men nog blir effekten att man cementerar både albumet och sig själva i något som är drygt 14 år gammalt?
Ingen kan anklaga The Magnetic Fields för att spendera turnébudgeten på dyra kläder, eller scentekniska lösningar i framkant. Claudia Gonson (sång) sitter bakom en flygel längst till vänster i en röd hoodjacka, svarta jeans och gymnastikskor. Shirley Simms (sång och ukulele), John Woo (akustisk gitarr) och Sam Davol (cello) sitter på stolar i mitten och längst till höger sticker Merrits huvud upp bakom något som påminner om ett dj-bås. Vid en första anblick ser de ut att komma direkt från läktarna på VM-ishockeyn i Globen. Vid något tillfälle reser sig Gonson för att prata mellan låtarna men i övrigt förblir ensemblen orörlig. De fasta strålkastarna i kyrkan byter ibland färg men ljussystemet är inte mer avancerat än att prästen själv kan slå av och på inför nattvarden. Den som kommit för att se scenshowen måste ha blivit grymt besviken för The Magnetic Fields är provocerande tråkiga på scen.
I vanliga fall har jag svårt för artister som inte adderar något visuellt till musiken under konserterna . Då tycker jag det är bättre att lyssna på deras senaste alster i lurarna än att betala dyrt för en konsertbiljett. The Magnetic Fields är ett undantag, och det beror på att de tar tråkigheten till sin spets. Det absurda når en konstnärlig nivå som inte liknar något annat. Allt görs med stort allvar och utan minsta tendens till leenden när den ironiska humorn flödar i dialoger, mellansnack och texter. Det blir tydligt att saker görs med avsikt och då blir det ofta äkta. Spellistan för turnén är fast och spikad i förväg. Merritt har vid flera tillfällen sagt att de aldrig kommer att bli ett band som bestämmer låtlista med utgångspunkt från vad publiken vill ha.
Så är det även ikväll. Spelningen får sitt crecendo i halvtid när Andrew in drag – singeln från senaste albumet – följs upp med två av Merritts finaste kärlekssånger. När Busby Berkeley dreams och The book of love framförs är publiken så tyst att varje nyans av Merritts andhämtning hörs. Personligen tycker jag The book of love görs i en bättre version av Peter Gabriel, men när Merritt framför den med bruten röst till försiktigt nedtonade ackord från Simms ukulele blir det kvällens bästa nummer. Det är hans finurliga texter tillsammans med Shirley Simms underbara stämma och den lekfulla ukulelen som idag utgör bandets musikaliska stomme. Konserten pågår i ungerfär 1,5 timmar men The Magnetic Fields låtkatalog skulle hållit för ytterligare en halvtimme. Jag saknade både Kiss me like you mean it och Papa was a rodeo.
Att bandet styrs av Merritt märks kanske inte på scen där hans roll är starkt nedtonad. Men att två låtar från Obscurities – ett soloalbum där Merritts udda material, sidoprojekt och B-sidesmaterial samlats – platsar på låtlistan visar vem som bestämmer i kulisserna. Både Plant white roses och Forever and a day som avslutar konserten tillhör Merrits starkaste kompositioner under 2000-talet.
Vad: Konsert The Magnetic Fields, 12 maj 2012 i Filadelfiakyrkan Stockholm.
Bäst: The book of love
Sämst: Smoke and mirrors
Låtlista
1. I die
2. A chicken with it’s head cut off
3. Your girlfriends face
4. Reno Dakota
5. Come back from San Francisco
6. No one will ever love you
7. I’ve run away to join the fairies
8. Plant white roses
9. Drive on driver
10. My husband’s pied-à-terre
11. Time enough for rocking When we’re old
12. The horrible party
13. Smoke and mirrors
14. Going back to the country
15. Andrew in drag
16. Quick!
17. Busby Berkeley dreams
18. Boa constrictor
19. The book of love
20. Fear of trains
21. You must be out of your mind
22. Grand Canyon
23. Swinging London
24. It’s only time
25. Smile! No one cares how you feel
Extranummer
26. All my little words
27. Forever and a day
