Teaterdagarna – Två dagar teater med mersmak

När Riksteatern i Stockholm för 24 gången bjuder in till teaterdagarna i sina lokaler i Hallunda är det med ett gediget, blandat och intresseväckande program med 85 olika inslag; pjäser och seminarier. Här visas teater från morgon till kväll – många fantastiska, gripande och nyskapande föreställningar – som man bär med sig långt efter att applådtacken klingat av och ridån gått ner. Kulturkoll valde att se fyra helt olika föreställningar. Monologen Efterrätt. Berlin 1961 med prisbelönta Company Nie. Olycksfågelns dotter från Teater Halland. Och Charlies unge, en mimföreställning baserad på Charlie Chaplins stumfilmklassiker från 1921.

Diskussioner och seminarier i all ära, men visst är det föreställningarna som lockar på teaterdagarna 2013. Tyvärr hinner man inte se allt, dels för att tiden inte räcker till, men också för att det krävs andningspaus mellan föreställningarna för att smälta det man sett. Positivt är att utbudet är så blandat. Det visas föreställningar ur Riksteaterns egna produktioner, det bjuds på internationella gästspel och föreställningar från regionala svenska teatrar. Kul!

Den första föreställningen vi ser, Efterrätt med Sarah Maya Jackson, blir en positiv överraskning. Det är en kul idé att skådespelaren bjuder in publiken till en konferens. Vi bänkar oss runt ett bord med en bärbar dator längst fram, klara för dagens powerpoint-presentation.
Pedagogiskt går hon igenom dagens program, en föreläsning om hjärnan. Det handlar om hjärnans plasticitet och nervcellernas förmåga att skapa nya kontaktytor och därmed förstärka redan inlärda kunskaper. Men det handlar framför allt om att älta, att ifrågasätta varför man hamnar i inkörda hjulspår och hur man tar sig ur och skapar nya handlingsmönster.
Sarah Maya Jackson har utifrån egna erfarenheter gjort en inkännande och ömsint föreställning om att vara människa. Det är personligt, roligt och mycket rörande.

Att vi skulle få användning av våra språkkunskaper i tyska på en svensk teaterscen, blev en ny erfarenhet. För trots att NIE Company spelar föreställningen Berlin 1961 med bakgrundstext på norska, missar man mycket av skådespelarnas individuella uttryck och samspel om man hela tiden måste slänga en blick på textmaskinen. Dessutom improviserar skådespelarna en hel del och texten kommer därför ofta före eller långt efter.

Föreställningen är ett samarbete mellan NIE Company (som har sitt säte i Norge, England och Tjeckien) och Stuttgart Junge Ensemble. Skådespelarna har skiftande nationalitet och en av gruppens idéer är att alla skådespelare under föreställningen ska ha möjlighet att tala sitt modersmål. Crazy, innovativt och alldeles fantastiskt. Men framför allt är det nerven, närvaron och ett fantastiskt samspel som fångar och håller oss i ett stadigt grepp under hela föreställningen. Att scenografin är uppbyggd kring en av det kommunistiska systemets viktigaste symboler, Trabanten, är roligt och helt lysande. För visst kan en bil bli till ett hem, ett tonårsrum eller en cell.

Historien är enkel och välkänd. År 1961 byggdes Berlinmuren och Berlin delades in i ett öst och ett väst. Många människor hamnade precis på gränsen till väst, utan möjlighet att ta sig över till andra sidan. Vänner, släktingar och älskande skildes åt och de som hade överlöpare i familjen utsattes för repressalier, fängslades och förhördes.
Att ensemblen och föreställningen vunnit åtskilliga priser och återkommande spelar på scener och festivaler runt om i Europa är knappast förvånande. Nu inleder Riksteatern och NIE Company ett samarbete 2014 för den unga publiken, något som i alla fall vi inte tänker missa!

Vilda västern som tema lockar än idag och vi är många som känner till berättelserna om Buffalo Bill, Wild Bill Hickok och de andra figurerna från ”the Wild West”, personer som också turnerade i en show genom hela USA.
Hallands teater har byggt en föreställning runt en av dessa artister, olycksfågeln Calamity Jane, en kvinna som bar manskläder och hade prickskytte och ridning som specialitet. Ett ovanligt kvinnoöde på den tiden. Men föreställningen Olycksfågelns dotter hittar aldrig det djup och den utsatthet som det måste ha inneburit att vara kvinna i en hård tuff värld där de moraliska värderingarna var hårda mot kvinnor som inte följde normen. Här blir det lite för mycket wild wild west, där supande och pistolskytte blir mer av underhållning och lek än att det bränner till på riktigt.

Dagens andra stora behållning blir Pantomimteaterns föreställning Charlies unge. Tre skådespelare gör 14 roller och lyckas få den fantastiska förlagan, Chaplins pojke, att leva, lysa och glittra som få föreställningar vi tidigare har sett.
Med några olikfärgade bröd- och läskedrycksbackar i plast, filtar, en duk och en väska är scenrummet fullständigt. Allt runtomkring, situationer och miljöer som visualiseras, projiceras på två filmdukar i fonden. Film och skådespeleri i ett, och i en samverkan som är rolig, uppfinningsrik och otroligt nog känns helt naturlig. Ensemblens skådespelare spelar inte bara mot varandra utan också mot det som händer i filmen som rullar i fonden. De glider ut och in i filmen och vidgar rummet till olika platser i Stockholm.

Skådespelet lyser, mimik, kroppsspråk och rörelser är i bästa Chaplinstil. Visst måste det ha känts tryggt att utgå från ett bra manus, en riktig klassiker som förlaga – men så är det ju för många teatergrupper och teaterscener. Det spelas Shakespeare, Molière, Ibsen och Strindberg – så varför inte Chaplin?