När det svenska dj-kollektivet Swedish House Mafia gör sin första stora – och sista – spelning på svensk mark öppnar de en dörr som ingen trodde var möjlig för bara något år sedan. Tre utsålda spelningar på Friends arena är en milstolpe för svensk nöjesindustri. Bland konsertarrangörer och evenemangsbolag har storleken på Friends Arena varit starkt ifrågasatt. Finns det tillräckligt många artister som kan fylla arenan? Nej, endast Springsteen, Rollings Stones och ytterligare en handfull världsstjärnor har ansetts ha det publikunderlag som arenan kräver. Branschens kännare har istället utropat den mindre Stockholmsarenan (Tele2 Arena som blir klar till nästa sommar) som den stora vinnaren i Stockholms arenakrig.
Så när SHM säljer slut på biljetterna till den första konserten på 42 minuter blir det en tankeställare för evenemangsbolagen. Arrangören SPG Live får ta fram kalkylatorn på nytt, men det är ingen större chansning att boka in ytterligare två konserter, eftersom drygt 50.000 personer var kvar i kön när den sista biljetten till den första konserten såldes! Arrangörerna var dock inte helt överraskade. SPG Live, som ingår i Stureplansgruppen, var tidigt ute med den här typen av evenemang där arenahouse möter en ung klubbpublik. Biljettpriset på ca 600 kr är inte lågt – men satt med precision för att ligga inom ramen för vad en ung publik klarar av. På så vis blir det inga halvtomma konserter som i fallet med Jennifer Lopez härom veckan. När SPG Live startade dansmusikfestivalen Summerburst 2011 på Stockholms Stadion valde man att satsa fullt ut på bara elektronisk musik. Dj:s som David Guetta, Aviccii, Eric Prydz och Adrian Lux gästade festivalen och drygt 13 000 biljetter såldes redan under premiäråret. I år drog festivalen 65 000 besökare i två olika städer!
När dessutom AVICII sålde ut två konserter på Globen i mars fick vi ett definitivt besked om potentialen för den här typen av evenemang. Till SHM:s andra konsert får dock arrangören jobba lite hårdare. Då tar det drygt två timmar att sälja slut på 35 000 biljetter – mycket beroende på att Ticnets sajt kraschade av trycket. Och när en tredje spelning utannonseras krängs ytterligare 40.000 biljetter!
Swedish House Mafias sista konsert (24 nov) börjar på utsatt tid kl 22. Då drar ljusshowen igång och på displayen lyser: We come, we rave, we love. Intromixen till Greyhound gnisslar igång och sex minuter senare börja den maffiga basgången pumpa i bröstet. På scenen sticker huvudena på Steve Angello, Axel ”Axwell” Hedfors och Sebastian Ingrosso upp som knappnålar på en vit kudde. Bakom sig har de en gigantisk skärm som ackompanjeras av två mindre till höger och vänster.
Ståplatspubliken på planen börjar sleva direkt med armarna och på läktarna blir det inte mycket sittande. Redan från första minut blir stolarna på sittplats bara störande element på ett gigantiskt dansgolv. Volymen är hög och mobilerna tar tusen bilder i sekunden. Hundarna från reklamfilmerna med Absolut Vodka springer på skärmarna under hela setet och valda scener från samma film spelas upp. Vilken reklamkupp!
Ingen i trion kan spela ett instrument akustiskt, men eftersom de både komponerar och producerar sitt eget material är killarna i SHM mycket mer än bara plattvändare som mixar andras musik. De har gett ut sex egna singlar sedan 2010 och det är också runt detta material som konserten peakar. Transportsträckorna mellan hitsen fylls med soloremixer som de producerat individuellt, som t.ex. Axwells Nothing but love och In the air.
Den visuella showen består dels av pyroteknik och laser. Dels av projektioner med objektgrafik som enbart har till uppgift att beröra känslomässigt. Bildmaterialet föreställer inget och har ingen annan betydelse än att skapa sköna effekter för ögat. Videografiken är vältajmad och exakt men vevas i repris både tre och fyra gånger. Blir lite trist efter den första timmen när raketer och geometriska figurer kommer tillbaka. De pyrotekniska explosionerna varvas med digitala färgbomber som växer, byter färg och försvinner.
Det är inte bara publiken som har höga förväntningar på trions sista spelning på hemmaplan. Axwell, som sköter mellansnacket, är uppskruvad och ropar Stockholm ett tjugotal gånger – varje gång inkasseras publikens jubel. Kanske inser han att alla försök till intellektuell kommunikation är tämligen meningslös då stora delar av publiken befinner sig i ett tillstånd där sinnena är starkt bedövade. Så när han efter en dryg timme säger: ”Det är dags att stänga av hjärnan och sätta på hjärtat” är det något som publiken gjort för länge sen. Det mest krävande, vid sidan av allsången i Don’t you worry child och In my mind är att publiken vid ett tillfälle uppmanas sitta ner samt skrika så högt de kan.
Spelningen går förvisso på rutin men det är hög nivå på partyt – SHM, med förflutet från Ibizas bargator, vet vad som fungerar och är perfektionister ut i fingerspetsarna. Andra timmen ökar tempot och volymen skruvas upp ännu några decibel. Värstinghitsen radas upp: Antidote, Miami 2 Ibiza, Don’t you worry child och som final One. Efter två timmar är det maxpuls och konserten avslutas med extranumret Save the world där den svenska sångaren John Martin gör entré.
Det är ändå ganska uppenbart att arenahousen fortfarande är i sin linda när det gäller produktionen. Uppställningen med en scen på kortsidan är ett arv från gammelrocken som känns helt onödig när artisterna själva inte står i blickfånget längre. Scenografin är nämligen inte alls beroende av att publiken tittar åt samma håll hela tiden. Skärmarna kunde därför varit placerade i olika delar av arenan och jumbotronen – som inte användes alls – varit en del av ljusshowen – kanske som en gigantisk discokula. Jag är ganska säker på att formatet kommer att utvecklas rejält under de närmaste åren. Det blir mer teknik och mer som att gå på klubb i storformat.
Tack SHM för en skön föreställning! Personligen tror jag inte detta var sista gången ni stod tillsammans på scen. En farväl-turné säljer många extra biljetter, och det gör också en comeback. Så vi ses snart igen. Trist dock att arrangemanget inte höll utanför scenen. Sanningen är att Friends Arena ännu inte är rustad för att klara evenemang av den här magnituden. Fortfarande brister kommunikationerna till och från arenan och säkerhetsrutinerna tycks fortfarande vara under utveckling. Kanske inte konstigt med tanke på att arenan nyss invigts, men varför väntar man inte tills bygget är klart innan man släpper på evenemangen? Är det Solnas budgethål som måste täppas till?
Hela setlistan hittar du här
