Swanlake på Oscarsteatern – ett bottennapp!

Biljetterna är dyra. Över 500 kronor för en parkettplats, när Oscarsteatern gästas av ett ryskt danskompani som ska dansa Swanlake, alias Svansjön. Redan när man sätter sig ner anar man ugglor i mossen. Ovanför ridån hänger kulisser kvar från musikalen Spamalot, som spelas till ”vardags” på teatern. Den har man inte ”orkat” ta bort och det känns väl sådär va? Att se Terry Gilliams illustrerade moln och nästipp av jättenäsa när man slår sig ner för att se ”baletternas balett”. Men ok. Det är ju inte tänkt att man ska sitta och stirra i taket. Även om det är just precis vad som framstår som ett bättre alternativ, två timmar senare.

Blicken framåt och så drar ouvertyren igång. Det tar inte många sekunder förrän jag tittar frågande på min bänkgranne. Hör han vad jag hör? Att musiken är inspelad, att ljudet är fullkomligt uselt och att det bara kommer från höger sida? Han hör.

Ridån går upp och väldigt snart inser man att man sitter med lika stor långnäsa som den som hänger i taket.

Majoriteten av dansarna håller inte måttet. Det slarvas i linjer och positioner, även hos solisterna. Alldeles för många av kårdansarna kan inte hålla centrum, några dansar in i Prinsen och stundtals ser man att ett par av dansarna skrattar åt sina fadäser. Men för den som betalt dyr biljett är det allt annat än roligt.

Efter varje solo, varje pas de deux, ja varje scen – stannar dansarna upp och vänder sig ut mot publiken för att ta emot applåder. Och folk applåderar. Av artighet, för att de tycker att det är bra eller för att de inte vet bättre låter jag vara osagt.

I pausen försöker vi få tag på ett programblad för att få reda på vilka dansarna är och varifrån de kommer. Några sådana finns inga, säger personalen. När vi undrar varför, ser de besvärade ut och svarar att det beror på att det vi ser är ett gästspel och att man bara ska spela ett par föreställningar. Jaha. Kan man inte trycka upp enkla programblad då? Tänker man. Men säger inte.

Kan det vara så att ”Danskompaniet”, som gästbaletten kallar sig, är helt okända och vilka som helst? Rider de på det välförtjänta rykte som ryska balettdansare de facto har när de marknadsför sig som ”den välkända ryska balettensemblen”? Den välkända ensemblen vilka då, undrar man. Ingenstans går det att få reda på det.

När akt två börjar är det exakt samma scenbild som i akt ett och det uppstår helt obegripligt långa pauser mellan ett par scenbyten. Det är som om dansarna inte vet vem eller vilka som ska göra entré! Alldeles innan föreställningens slutscen faller plötsligt ridån. Och den som inte kan sin Svansjö, vilket är påfallande många i publiken, börjar genast applådera. Så går ridån upp igen och den skarpögde kan konstatera att några av dansarna har bytt om inför slutscenen. Dansarna gör fler roller än en och det är inget fel i det.  Men då kanske man inte ska skryta med att publiken får se 40 dansare på scen? Drygt hälften fick vi ihop när vi räknade.

Vid applådtacket är ensemblen ännu mer decimerad! Bara fyra solister och ett tiotal svanar tar emot applåder. Samtliga manliga kårister är puts väck! Drottningen likaså. Vore man på circus skulle man tro att dansarna rusat ut för att hjälpa till med det som ska hjälpas till när man är ute på turné. Nu blir det bara sorgligt. Femhundra spänn har bokstavligt talat slängts i sjön – svansjön den här gången!

Man frågar sig vilket ansvar Oscarsteatern har för sina gästspel. Förmodligen inget alls. Money rules och en hyresgäst är bättre än att låta salongen stå tom en måndag. Men ett sådant här bottennapp drar även ner Oscars namn i smutsen.

Nu ger sig Swanlake  ut på turné i landet. På Oscars fick man ställa in två föreställningar på grund av för lågt publiktryck. ”Tack och lov!” säger jag och hänvisar den som vill se en riktigt bra föreställning av Svansjön till Dansens Hus i Stockholm istället. Där har Fredrik ”Benke” Rydman satt upp en nytolkad Svansjö som är Swanlakes totala motsats!