Sufflören – teaterhöstens mest sevärda föreställning

Sufflören – en teaterviskning är en monolog skriven, regisserad och framförd av Andreas T Olsson. Den hade premiär 20 september på Dramatens Lilla scen och frågan är om det inte var ett stycke teaterhistoria publiken fick beskåda. Inte sedan Robert Gustafssons publika genombrott på 90-talet har en ensam skådespelare på scen lyckats fånga en publik så totalt. Olsson har en komisk ådra som träffar publikhavet som en projektil. Han spelar ”gammal” teater på nytt sätt. Tonfall, rörelsemönster och timing når i det närmaste perfektion. Att föreställningen dessutom är nyskriven, och framförd som ett examensarbete på Scenskolan (Stockholms Dramatiska Högskola) förra året, gör att ord som geni och genialisk ligger närmast till hands för att beskriva Olssons begåvning.

Handlingen är förlagd till teaterscenen – men till skillnad från andra pjäser som utspelas i liknande miljö är det inte skådespelarna eller regissören som får komma till tals denna gång. Olsson spelar rollen av en stolt sufflör som i sin yrkesutövning ständigt möts av olika motgångar. Vi får insyn i dennes osynliga – och otacksamma roll – där skickligheten mäts i graden av osynlighet. För att undvika manusblad som prasslar och stör beställer Olssons sufflör extra tunna papper från det exklusiva varuhuset Fortnum’s i London. Detta och många andra funderingar syftar dock inte i första hand till att ge publiken insikter om sufflöryrkets vedermödor, utan är snarare ett intelligent grepp för att få visa upp hela repertoaren som skådespelare. Handlingen och teatermiljön öppnar upp för att på ett naturligt sätt begagna sig av citat och text skrivna av de största dramatikerna, i verk som Tartuffe, Cyrano de Bergerac, Romeo och Julia m.fl. Upplägget möjliggör också för Olsson att kliva in och ur fler karaktärer än en vad en vanlig pjäs tillåter – och som han gör det!

Olsson penetrerar sufflöryrket med överdrivet allvar och blandar friskt högtravande teatrala gestaltningar med dialektala monologer som för tankarna till Ernst Hugo Järegårds fraseringar och Gösta Ekmans kroppsspråk. Den senare var dessutom närvarande i salongen och titulerad som V.I.S. (vän i salongen) i programbladet. Bakgrunden är att Gösta Ekman, tillsammans med teaterdirektör Marie-Louise Ekman, fascinerades av Olssons examensuppspel på Scenskolan till den grad att de bestämde sig för att ta föreställningen hela vägen till Lilla scenen. Gösta har förvisso inte varit regissör, men hjälpt till att finslipa tonfall, rörelser och text. Och det är säkert en bidragande orsak till att Olssons examensjobb utvecklats från fantastisk till excellent.

Under de senaste åren har jag sett ett par av de föreställningar som Olssons examensklass på Scenskolan satt upp. Redan då stod det klart att Olssons begåvning serveras bäst i roller där han får ta ordentligt med plats på scen. Bland annat gjorde han en oförglömlig gestaltning av Margaret Thatcher som också trollband publiken. Det ska nämnas att Olsson inte kommer från en teaterfamilj. Han är uppväxt i Uddevalla där han fick nära teaterintresset helt på egen hand. Bakom sig har han ett flertal revy- och komediproduktioner och i somras var han delaktig i satirprogrammet Semestersabotören i P4 Väst.

Sufflören är en kärleksförklaring till teatern och de stora dramerna men samtidigt en satir över teatervärlden och dess udda karaktärer. Regissörer, kritiker och skådespelare får alla en dos av Olssons piska förpackat i humoristiska repliker. Pjäsens främsta styrka är just att den kommunicerar på flera plan. För den insatte är det imponerande att se hur Olsson som manusförfattare vävt ihop texter av Shakespeare, Moliére, Strindberg, Miller m.fl. De som saknar referenserna fångas istället upp av Olssons skådespeleri. Han är inspirerad av många men framför klassikerna på sitt alldeles egna sätt. Olsson spelar även Kejsar Josef II i Amadeus parallellt på Dramatens Stora scen, och även där lyfter han rollen med en gestaltning som lockar till skratt.

Det ska bli spännande att följa Olssons karriär på de stora scenerna. Sufflören är tveklöst hans genombrott som skådespelare och det skulle förvåna mig om jobben inte står på kö efter detta. Jag är tämligen säker på att pjäsen blir en publikdragare som måste förlängas när de 13 bokade föreställningarna spelats. Om Dramaten får behålla Olsson efter att årskontraktet löpt ut, är nog mer upp till Olsson själv än den kungliga institutionen.

Om Sufflören varit en krog hade den inte bara fått en stjärna i Guide Michelin utan också en Bib gourmand-symbol som indikerar att du oförtjänt får mer än vad du betalar för. Gå och se Sufflören! Det är teaterhöstens mest sevärda föreställning.

Teater: Sufflören – en Teaterviskning
Scen: Dramaten, Lilla scenen
Premiär: 20 sep 2013