- För de flesta i publiken är Rodriguez mest känd från filmen Searching for Sugar Man i regi av Malik Bendjelloul
Festivalens andra dag visar sig bli årets hetaste, i celsius räknat. Men till kvällen har temperaturen sjunkit – till skillnad från förväntningarna på mytomspunne Sixto Rodriguez (Searching for Sugarman).
Maia Hirasawa
Oj, vilket publikfall. SMHI har meddelat att lördagen ska bli årets varmaste dag och det har många tagit fasta på genom att låta bli att komma till Stockholm Music and Arts. Jämfört med gårdagen så sitter alla i publiken på marken bara några minuter innan konserten ska börja. Och när den väl kommer igång var det faktiskt inga problem att springa slalom i publikhavet långt framme vid scenen.
De som var på plats blev dock inte besvikna. Maia berättar att det är fyra år sedan hon senast spelade i Stockholm, och att det främst beror på att hon varit bosatt i Japan under några år. Därifrån har hon hämtat inspiration såväl musikaliskt som i valet av scenklädsel, som för dagen består av röda samurajbyxor och en kimonoinspierad jacka. Hon har också satt musik till rena dagboksanteckningar från den stora jordbävningen som drabbade området runt Sendai i Japan för något år sedan. Hon spelar sin nästa singel ”Back to the stars” och gör en känslosam version av The Arks I’m the worrying kind. Annars är det mesta från senaste plattan ”Lights are out”.
Bitvis är det ovanligt avskalat och vackert. Hirasawa väjer inte för det personliga. Vare sig i sångtexter eller mellansnack. Hon pratar om prestationskrav, om hur jobbigt det kan vara att spela i Stockholm där publiken är extra kräsen. Hon sjunger om livet när det är som skörast eller när saker och ting ställs på sin spets. Vare sig det är en jordbävning eller för att man åkt över halva jordklotet till en kärlek bara för att upptäcka att man blir dumpad. Allt kan förändras på ett ögonblick och Hirasawa uppmanar oss att ta vara på nuet.
Det är varmt och det är ingen lätt uppgift att få igång publiken i värmen. Men Maia är faktiskt en av de få artister som hitintills lyckats få dagpubliken på Stockholm Music and Arts att leva ut – trots att många är från Stockholm.
Sofia Jannok
Sofia Jannok är ett modigt val av Stockholm Music and Arts. Hon är en av landets få samiska artister med musikaliska rötter i vis- och jojkgenren. För att hon ska komma till sin rätt på en livescen är det viktigt med en alert publik och ett felfritt ljud. Inget av detta fanns på plats idag. I långa politiska tal mellan låtarna berättar och försvarar hon den samiska kulturen och dess historia. Det känns äkta och engagerat, men intressant? Jag vet inte. Hennes senaste platta Áhpi – Wide as ocean fick fina recensioner och jag njuter nog faktiskt heller av Jannok i lurarna än på scen. Förlåt.
Rodriguez
Kvällen avslutas med den mytomspunne Rodriguez. En artist som knappt någon kände till för ett år sedan men som den svenska publiken tagit till sig – inte minst genom den Oscarsvinnande dokumentärfilmen Searching for sugarman. Nu ska Stockholmspubliken äntligen få höra honom live.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Rodriguez är 71 år idag, och han leds in på scen av två kvinnor. Rodriguez tar plats på en hög stol och drar snabbt på sig solglasögon och en svart slokhatt som når ner över öronen. Det känns nästan som att han inte vill vara där, men den som känner till att han lider av grön starr som håller på att göra honom blind, vet att han är ljuskänslig.
Bara några låtar in på konserten märks det att han är ringrostig. Rösten håller inte och scenshowen är obefintlig. Vi ser en man som – förvisso på publikens begäran – försöker ta vid där det slutade på 60-talet. Rösten svajar och spelningen blir inte den triumf som många önskar. Många lämnar Skeppsholmen redan efter 40 minuter. Jag undrar varför han ställer upp, men drar mig snabbt till minnes att han tjänade mer än 4 miljoner netto på senaste turnén i Sydafrika. Det är mycket för en man som arbetat med att riva hus i Detroit under större delen av sitt liv… Men större ändå är att han inte åker land och rike runt av girighet. Han lever spartanskt. Bor kvar i samma hus som han bott i de senaste 40 åren i Detroit och äger varken dator, tv eller bil. Pengarna han tjänar ger han till sina tre döttrar och vännerna som stöttat honom under de hårda åren.
Rodriguez är en ödmjuk man och i mellansnacket får vi ta del av såväl vitsar som visdomsord. Konserttempot är långsamt, pauserna mellan sångnumren är ibland mer än en minut långa. Han gör en hyfsat bra version av ”I wonder” men i ”Sugar Man” blir de höga partierna för svåra. Konserten blir en upplevelse – om än inte musikaliskt. Vi får uppleva legenden om en man – vars fans fram till för några år sedan trodde att han begått självmord. En man som inte ville bli känd och som länge refuserade att delta i Searching for Sugerman. En man vars karriär gick i stå, men på 60-talet jämfördes med Bob Dylan.
Jag är inte säker på att Rodriguez lever upp till publikens förväntningar. Men den som kom till konserten i tron att han skulle sjunga och uppträda på samma nivå som för 40 år sedan får nog skylla sig själv. Vi älskar historien om mannen som försvann och kom tillbaka – och det är den historien som visualiseras på scenen ikväll. Rodriguez känns äkta på riktigt, och hans karaktär hade platsat i vilken Tarantino-film som helst. Därför känns det inte rättvist att betygsätta Rodriguez på den musikaliska upplevelsen han levererade. Hans uppenbarelse och historia är unik, och jag nöjer mig med att konstatera att det var kul att se honom här i Stockholm. Jag önskar honom lycka till med karriärens tredje studioalbum som enligt ryktet ska vara på gång…