”Speak truth to power” är ett projekt som drivs av Robert F. Kennedy Center for Justice and Human Rights. Syftet är att försvara de mänskliga rättigheterna genom att påverka regeringar, organisationer och privatpersoner över hela världen. Projektet, som startade för drygt 12 år sedan, är mycket amerikanskt i sitt upplägg och det har både för- och nackdelar. I USA finns det en tendens att ofta sätta likhetstecken mellan offer och hjältar – speciellt i krig där stupade amerikanska soldater regelmässigt framställs som hjältar.
I ”Speak truth to power” blandas inte begreppen ihop, men till skillnad från organisationer som t.ex. Amnesty International väljer man att fokusera på hjältarna snarare än offren. Totalt femtio av de mest inflytelserika människorättsaktivisterna från vår tid har intervjuats av projektets initiativtagare Kerry Kennedy (dotter till Robert F. Kennedy). Det är materialet från dessa intervjuer som bildar projektets fundament.
Projektet är också väldigt amerikanskt på så vis att lanseringen följer en noga uttänkt pr-strategi. Flera olika projektdelar integreras för att tränga igenom mediebruset och få maximalt genomslag i tv, radio och press. I Sverige ger man ut en bok, öppnar en utställning på Fotografiska, delar ut studiematerial till elever på högstadiet och gymnasiet samtidigt som man tar plats på Kungliga Dramatens stora scen med en pjäs, bearbetad av den argentinsk-chilenska dramatikern Ariel Dorfman. Av detta har svenska projektledare mycket att lära.
Pjäsen bygger på boken Mod utan gränser som är skriven av Kerry Kennedy. Den hade urpremiär år 2000 och i originalensemblen ingick bland annat Kevin Kline, Sigourney Weaver, Alec Baldwin och John Malkovich. Föreställningen sattes upp på Dramaten i fredags och kommer inte att framföras fler gånger. Som fixstjärna och pr-lok denna gång har skådespelaren Martin Sheen engagerats – för många känd som president i tv-serien Vita Huset. Från USA har han tagit med sig skådespelerskorna Alfre Woodard och Cheryl Hines – den senare känd som frun till huvudpersonen i Simma lugnt, Larry (och partner med Robert Kennedy Jr privat). Pjäsen framfördes på engelska och svenska tillsammans med ett urval av Dramatens fasta ensemble.
På scen finns elva skådespelare. Nio av dem representerar olika människorättsaktivister medan Elin Klinga och Reine Brynolfsson personifierar ondskan genom att ifrågasätta och ironisera över aktivisternas handlingar och ord. Under drygt en och en halv timme blir det högläsning där en efter en kliver fram och talar om vem de är och vad de gjort. Vi får ta del av citat från kändisar som Desmond Tutu och nobelpristagaren Muhammad Yunus (mikrolånens fader) men framför allt från mindre kända människorättsaktivister från världens alla hörn. Pjäsen är upplagd som en reading där skådespelarna står på rad och läser text från elva uppställda manushållare.
Ämnet är viktigt men det blir ganska tråkigt i längden. Det beror dels på att pjäsens dramaturgiska komponenter inte riktigt kommer igång. Tanken är att Klinga och Brynolfsson ska fungera som motpoler till de övriga, och att deras sarkastiska repliker ska skapa spänning och eftertanke. Så blir det tyvärr inte och det beror inte bara på avsaknaden av en regissör utan också på att manuset är skapat för att kunna framföras av alla – proffs, amatörer, elever och världsstjärnor. Det innebär att gestaltningsmöjligheterna medvetet begränsats, och att kraven på aktörerna i pjäsen inte är högre än att de kan läsa – vilket sannolikt är frustrerande för en samling skådespelare som är vana att få använda hela paletten när de mejslar ut sina karaktärer.
Den här frustrationen tar sig tydligast uttryck när Martin Sheen ska citera nobelpristagaren Muhammad Yunus. Han väljer att tala med indisk brytning för att addera något eget till manus. Problemet är att han har svårt att lägga accenten åt sidan när han sedan talar som Óscar Arias Sánchez (fd president i Costa Rica). Dessutom återkommer samma accent när han gestaltar den indiske medborgarrättskämpen Kailash Satyarthi! Det blir lite förvirrande.
Kvällen är kanske inte tänkt att bara vara ägnad åt underhållning utan också åt att sätta fokus på en viktig fråga. Och i det avseendet har man lyckats bra även om Kerry Kennedy som person faktiskt stjäl en hel del fokus från frågan. Hon är noga med att omnämnas som initiativtagare till projektet i skrift och tal. Hon är också med på scen och håller introduktionstalet och sitter i soffan hos Skavlan samma kväll.
Kvällen har genomgående en känsla av amerikansk välgörenhetsgala för en välbärgad societet. Röda mattan är utrullad och till och med teaterdirektör Marie-Louise Ekman stegar upp på scen för att hålla välkomsttal.
Medverkande skådespelare: Reine Brynolfsson, Lena Endre, Thomas Hanzon, Cheryl Hines, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Jonas Malmsjö, Lena Olin, Zardasht Rad, Martin Sheen, Alfre Woodard. Manus: Ariel Dorfman.