Man kan lätt förledas att tro att Rain Man är vikt helt och hållet för Robert Gustafsson. Eftersom det är han som axlar rollen som autistiske Raymond Babbit, en roll som Dustin Hoffman vann en Oscar för 1989. Och inget snack om saken – Gustafsson imponerar. Han kapslar in all sin plastik och mimik, som han är så känd för, i en strängt hållen autistisk kropp. Ansiktsuttrycket är stelt. Blicken placerad någonstans i fjärran. Och rörelserna är monotona. Dessutom har han tics för sig, som sprätter loss när det blir för kaotiskt i Raymonds hjärna.
Jag tycker om den här sidan av Gustafsson. En allvarligare sida. Men han får verkligen jobba mot publikens förväntningar. Det märks tydligt i de partier där humor och dråpliga repliker sipprar igenom. För då brister åskådarna ut i skratt och vill ha mer. Det är där den känner sig hemma med Gustafsson. Och ett par gånger under premiärkvällen lämnar han, alldeles medvetet säkert, sin roll och levererar några one-liners. Det bryter spelet på ett onödigt sätt, men han får skratt.
För trots stråken av komedi är Rain Man i grund och botten en föreställning med både djup och allvar. Och den rollkaraktär som står för den största förändringen är Charlie, Raymonds bror, här spelad av Jonas Karlsson. Charlie Babbit är en hyfsat känslokall och narcissistisk kille som säljer sportbilar och lever livets goda dagar. När hans pappa dör ärver han inte mycket mer än pappans prisbelönta rosor och en gammal Buick från 1949. Pengarna, sju miljoner dollar, ärver hans okände, autistiske bror Raymond. Raymond har levt i skymundan på en institution under Charlies uppväxt och när Charlie söker upp honom slutar det med ”kidnappning” i ett försök att bli Raymonds vårdnadstagare för att på så sätt få ut sin andel av arvet. Där börjar resan. Inte bara den yttre utan också den inre för Charlie Babbit. För sakta, sakta kommer han till insikt om vad som är viktigt i livet. Broderskap, till exempel.
På många sätt blir det snarare Jonas Karlssons föreställning. Inte bara för att han genomgår den största förändringen. Utan också för att varenda stavelse och rörelse bottnar och är trovärdig. Jag vet inte om jag någonsin har sett honom så här bra! Samspelet mellan Karlsson och Gustafsson är även det en ren njutning. På scen står två lyhörda, musikaliska skådespelare, som har lyckats hitta både rytm och nyanser i texten. De litar på storyn och sina karaktärer och ägnar sig överhuvudtaget inte åt trix och fix. Det är underbart att se!
Dessutom gillar jag ett par subtila nyanser i den här uppsättningen, t ex. att de båda bröderna har liknande rörelser fast de inte växt upp tillsammans. Karlssons Charlie har stressryckningar i ena benet och knäpper otåligt med sina fingrar när han är uppjagad. Tvillingrörelser som går att skönja i Gustafssons tvångsmässiga rörelser som Raymond utför. Det är snyggt.
Övriga roller i pjäsen har däremot mer karaktären av ”nödvändiga” skuggfigurer och har inte heller fått det djup som biroller också kan kräva. Advokaten, doktorn, servitrisen och glädjeflickan blir liksom mer stereotyper och är satta på undantag. Särskilt kvinnorna i ensemblen har ovanligt bleka roller att bita tag i.
Trots det lyckas Tanja Lorentzon gjuta liv, kött och blod i rollen som Susan, Charles flickvän. Samspelet mellan henne och Karlsson flyter fint och de har alldeles säkert hjälp av att ha spelat äkta par i Fanny och Alexander. Det ser ut att trivas ihop på scen.
Mest synd tycker jag om Sanna Krepper, som inte alls verkar ha fått hjälp med att hitta spännande nyanser i sina karaktärer. I en scen är hon en manhaftig polis, nästan lite butch. I en annan gestaltar hon glädjeflickan Iris och befinner sig istället på den totalt motsatta sidan på den kvinnliga skalan – våpets. Men nej, det är inte Kreppers fel. Jag tycker det är en regimiss och ger intryck av att det antingen inte har funnits tillräckligt med tid eller lust att göra något mer av vare sig den scenen eller andra. För samma sak gäller för scenerna med Dr Bruener (Magnus Ehrner) och Dr Marston (Nils Moritz) som också har erbarmligt träiga scenerier. Man ser faktiskt när skådespelare känner sig obekväma.
Det förvånar mig, eftersom Emma Bucht har satt upp många framgångsrika pjäser på Stockholms teatrar de senaste åren. Inte minst privatteatrarna där hon så sent som förra året stod för regin i mastodontprojektet Treater på Intiman. Där fanns både rörliga scenerier och helt enastående komiska insatser i både stora och små biroller. Är det månne repetitionstiden som varit för knapp för Rain Man?
Scenbilden på Rival är enkel. I fonden står en vit stor mur med fönster som snabbt kan förvandlas till kontor, flygplats, barndomshem och casino med hjälp av olika bildprojiceringar. Rekvisitan är avskalad och enkel. En dröm (eller order?) för en teaterledning som trots allt fungerar. Kostymerna är varken bu eller bä, lite konstigt är det dock i en scen där Susan inte gör något kostymbyte men där tiden bevisligen har gått. Hm.
Nej, vore det inte för Karlssons och Gustafssons fina insatser skulle betyget inte bli lika högt. För jag tycker inte att föreställningen lyfter till den nivå som den har förutsättningar att göra. Bitvis är det ganska segt och det stör mig att birollerna inte har mejslats ut mer. Kanske beror det på manus, regi eller reptid? Eller så är det lite av varje. Ensemblen kommer garanterat att ”spela in sig” och säkert göra det inför utsålda hus. Då tror jag också att saker och ting kommer att sätta sig. Betyget blir redan nu en fyra, om än svag i kanterna.
Rain Man av Dan Gordon
Scen: Rival
Regi: Emma Bucht
Medverkande: Robert Gustafsson, Jonas Karlsson, Tanja Lorentzon, Magnus Ehrner, Nils Moritz, Sanna Krepper och Lotta Östlin Stenshäll
Scenograf: Zofi Nilsson
Kostymdesign: Clara Ahlström