The truth about love-turnén är Pinks sjätte i ordningen och förväntningarna är högt ställda. Inte minst för att hon tagit hjälp av producenten Baz Halpin, som bland annat samarbetat med Christina Aguilera, Westlife och Katy Perry samt producerat evenemang som Brit Awards och Victoria’s Secrets modeshow. Men konserten får en dålig start. Efter att förbandet Churchill tagit första tonen dröjer det över en och en halv timme tills showen börjar. Sista kvarten innan start dyker en illa klädd ciceron/pajas upp i en av gångarna på läktaren. Jag tror det är tänkt att han ska vara rolig och underhålla publiken, men det hela utvecklas istället till en obegriplig och ganska äcklig sörja där han ofredar den manliga delen av publiken med sexistiska påhopp. Han slickar en man på flinten, juckar mot åskådare och pratar om grädde på insidan av låret. För pappan som satt framför mig och skulle förklara vad mannen gjorde för sin dotter (ca 10 år) var upplevelsen bara genant.
Konserten är helt utsåld och nästan 15.000 har samlats i Globen. Då zoomas Alecia Moore, alias Pink, in på storbildskärmarna sittande mitt i publikhavet. Någon minut senare dyker hon upp i en bungyjump-sele, till tonerna av Raise your glass, tillsammans med tre barbröstade atleter. Inledningen är signifikativ för hela showen som koreograferats på temat Cirkus – något som även präglade 2009 års Funhouse-turné. Ganska snart börjar man misstänka att stora delar av konserten är singback, dvs cirkuskonster till förinspelad sång. För de mest fysiskt ansträngande numren är så avancerade (typ hänga upp och ner i trapets) att man åtminstone borde höra ett litet stånk eller flämtande från Pink – men icke. Och det beror inte på att ljudet i Globen är katastrofalt dåligt – vid sittplatserna framme vid scenen hörs ett irriterande eko, vilket brukar uppstå när ljudteknikerna inte tagit sig tid att justera ljudsystemet ordentligt.
Det är en stor ensemble Pink turnerar med. Fem musiker, två körtjejer, sju dansare och den sexistiske konferencieren. Musikaliskt är inledningen tråkig, och det är den visuella upplevelsen som får stå för underhållningsvärdet. Det är synd eftersom artisten Pink framför allt är unik på grund av sin röst. Få artister kan mäta sig med hennes röstomfång – operasångerskor inkluderade. Det tar en dryg halvtimme innan Chris Isaaks Wicked game tätt följd av en videoduett med Nate Ruess i Just Give Me a Reason gör Pink någorlunda rättvis på scenen. Hennes akrobatiska konster i luften är förvisso häpnadsväckande, men vi har sett det förut – både på tv och cirkus. Svårighetsgraden är kanske hög för en artist som sjunger – men inte i närheten av vad en reservakrobat i Cirque du Soleil förmår att göra.
Strax är hon i luften igen. Denna gång i en metallbur för att leverera Sober. På nytt avancerad akrobatik med muskulösa halvnakna dansare. På scengolvet följer erotisk dans i S&M-klädsel som för tankarna till Madonnas Girlie show-turné då albumet Erotica lanserades 1993. Det var nytt och spännande då men är en axelryckning idag. Strax därpå följer konsertens bästa parti när Pink varvar ner och låter sången komma fram. Först The great escape solo på piano sedan Who knew unplugged med Justin på akustisk gitarr.
Jag vet faktiskt inte hur producenten Baz Halpin tänkt. Ska Pink vinna publiken med akrobatiska konster till förinspelad sång? Hade det inte varit bättre att anpassa koreografi, scenografi till musik och artist istället för tvärtom? Halvvägs genom konserten berättar Pink att hon haft en tuff dag, och det märks. Hennes mellansnack är förvirrat och ogenomtänkt. Långa pauser uppstår när hon avbryter konserten för att skriva autografer till publiken längst fram! Hon tar emot gåvor som hon måste lämna bakom scenen. Gitarristen Justin Derrico fyller år och då stoppas showen igen för att publiken ska sjunga med i Happy Birthday samtidigt som Justin får smisk i baken av Pink. Nej, det blir varken hackat eller malet utan en konsert med extra allt utan att tänka på helheten. Pink ser trött ut och det är oroande med tanke på att turnén startade i februari och omfattar drygt 140 spelningar fram till den sista konserten på hemmaplan i december.
Låtlista
1. Raise your glass
2. Walk of shame
3. Just like a pill
4. U + Ur hand
5. Leave me alone (I’m lonely)
6. Try
7. Wicked game
8. Just give me a reason
9. Trouble
10. Are we all we are
11. How come you’re not here
12. Sober
13. The great escape
14. Who knew
15. Fuckin’ perfect
16. Medley med Most girls / There you go / You make me sick
17. Slut like you
18. Blow me (One last kiss)
Extranummer (Vilket vi förstod när låten var slut)
19. So what
