13 män och kvinnor har försökt döda en amerikansk president. Fyra har lyckats. Ofta avfärdas de här människorna som missanpassade galningar men musikalen Assasins (lönnmördarna) vill peka på att deras dåd delvis är en konsekvens av myten om den ”amerikanska drömmen”. För i landet over there kan drömmen inte bara förverkligas – den SKA göra det. Och gör den inte det måste någon stå till svars för misslyckandet.
Det är alltså ett tema med förutsättningar för en bra intrig men tyvärr blir Assasins lite för mycket amerikansk presidenthistoria och frågan är hur angelägen den är för en publik utanför det egna landets gränser? Sådär, skulle jag säga.
När den minst sagt udda skaran lönnmördare intar Södra Teatern i Stockholm, är det med ett gäng artister som turborepeterat i fyra veckor. Ett projekt som sannolikt krävt både planering och jävlar anamma för att kunna genomföras.
Musikalen, skriven av Stephen Sondheim (Sommarnattens leende och Sweeney Todd) och manusförfattaren John Weidman, är inte direkt någon lättsinnig historia. Dessutom är Sondheim en kompositör som gärna utmanar de som ska sjunga hans verk. Han kan skriva in såväl låga bröstpartier som ljus huvudklang i en och samma sång och inte sällan kräver texterna god artikulation. Sondheim ställer med andra ord krav på sina sångare. Och sången är tack och lov det starkaste kortet i den här föreställningen. För så gott som samtliga medverkande har bra röster som vi alldeles säkert kommer få höra mer av på den svenska musikalscenen.
Talpartierna lämnar däremot en del övrigt att önska. Här sackar tempot ner. Likaså angelägenhetsgraden. Ett par scener drar några varv för mycket mot skruvad komedi, som om man inte litar på texten. Ljudet är inte heller alltid klockrent. Det puffas en hel del i headseten och vid åtminstone ett tillfälle har en saxofon fått alldeles på tok för hög volym. Men ensemblen gör så gott den kan av materialet och regissören Staffan Aspegren, som satt upp flera Sondheimuppsättningar, har trots allt lyckats sy ihop en föreställning. Och den lilla kammarorkestern,under dirigenten Hanna Sandmans ledning, förtjänas också att lyftas fram.
Jag gillar framför allt konceptet att inte alltid behöva ha månader av repetitionstid för att sätta upp en föreställning man brinner för. Men det går inte att komma ifrån att temat är: Vad ska vi säga – underligt? I Assasins samlas ett gäng presidentmördare, från tidigt 1800-tal till 1980-talets början. Librettot försöker delvis ge en förklaring till deras agerande och det är väl just manuset, och att det bygger på verkliga personer som inte är helt klockrent. Det är svårt, näst intill omöjligt att känna sympati för någon av karaktärerna, och sympati kan man som bekant även känna för ”onda” rollfigurer. Men här finns liksom ingen att heja på, hoppas på och det blir till slut rätt bisarrt att lyssna på en duett, hur bra den än sjungs, som handlar om ovärdig kärlek till Jodie Foster och Charles Manson. Särskilt som rollerna på scen föreställer John Hinckley, Jr och Lynette Fromme, två nu levande personer.
Trots att jag är positivt inställd till själva idén och initiativet, blir helhetsintrycket blekt. Det beror inte på produktionens budgetramar eller på de individuella insatserna. Utan på att det saknas en drivande historia och karaktärer att tycka om. När det saknas hjälper det inte att man får höra fina melodislingor och bra sångare. Tyvärr.
Medverkande: Petter Isaksson, Joakim Jennefors, Felix Engström, Ole A Bolstad Bang, Michael Jansson, Karin Mårtenson, My Blomqvist Olsberg, Sonny Enell, Nils Bergstrand, My Blomqvist Olsberg, Mattias Söderhielm
Musik & sångtexter Stephen Sondheim Manus John Weidman
Idé Charles Gilbert, Jr.
Regi Staffan Aspegren
Dirigent Hanna Sandman
Scenograf och kostymör Bente Rolandsdotter
Svensk översättning Ulricha Johnson
Ljusdesign Niklas Elfvengren
Koreografi Terry Etheridge
