Mumintrollen och Nalle Puh – klassiker på barnbokshyllan och eviga följeslagare, förmodligen för att både Tove Jansson och A. A. Milne har förmågan att fånga oss med underfundig humor och karaktärer att känna igen sig i. Men det är med minnet av Hoffs tramsiga ”Tao enligt Puh” från 80-talet som jag med viss tveksamhet sätter tänderna i MUMIN OCH TILLVARONS GÅTA av Jukka Laajarinne (Alfabeta, 219 s.) – går det verkligen att göra en vettig analys av en älskad sagofigur utan att det blir platt och patetiskt?
Ensamhet, rädsla, osäkerhet, frihetslängtan – de ämnen som enligt Laajarinne avhandlas i Mumindalen är varken lätta eller självklara, faktiskt existensiella. Han väver med säker hand samman dem med tankegångar från Sartre, Kierkegaard, Heidegger och de Beauvoir, men tolkningarna är roliga, tankeväckande och finurliga, utan pekpinnar och töntighet. Faktum är att jag mer än en gång undrar ifall inte Tove Jansson kunde sina filosofer riktigt väl och inte tvekade att använda sig av dem.
Du läser inte den här boken om du inte redan har vänner i Mumindalen, men om du har det blir du sällsynt glad av att Laajarinne, med stöd i denna samling märkliga figurer och deras samspel, kan formulera rader som: ”Det är alltid lättare och bekvämare att leva med likasinnade och stödd av färdiga system, än att vara helt och fullt sig själv i osäkerheten.” Och har du inte redan läst böckerna om Mumintrollet och hans familj är det god tid att börja – du kommer att bli förvånad över hur många guldkorn där finns, även utan filosofiska betraktelser i bakhuvudet.
