Boken, filmen och pjäsen Mig äger ingen är tre sätt att förhålla sig till historien om journalisten och författaren Åsa Linderborgs uppväxt i Västerås där pappan Leif var härdarmästare på Metallverken. Det är en berättelse om kärlek mellan en far och hans dotter, om missbruk, skuld och skam och om en ung flickas första steg mot frigörelse och rätten till ett självständigt liv.
Men medan hennes bok på ett självklart sätt kunde berätta hela Åsa Linderborgs historia, om bakgrunden i arbetarstaden Västerås, föräldrarnas bevekelsegrunder i olika skeden i livet, faderns stegvisa nedgång mot ett allt gravare alkoholmissbruk och flickans slutliga uppbrott och avståndstagande, blir både filmen och pjäsen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm mer rapsodisk.
Av självklara skäl. I filmen Mig äger ingen med Mikael Persbrandt har regissören valt att fokusera på faderns alkoholism och allt vad det gör i en nära relation med en annan människa – särskilt i en missbrukande förälders relation till ett barn. Här tecknas också en mörk historia som verkligen griper tag med ett fantastiskt spel av både de unga skådespelerskorna som gör flickan, men också av Mikael Persbrandt, som förtjänstfullt också tilldelades en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Pjäsen tar också avstamp i faderns missbruk, men här verkar regissören Michaela Granit ha velat vara förlagan alltför trogen och hon gör nästan en fullständig redovisning av bokens handling. Varje skede redovisas och scenerna staplas på varandra som fragment eller spegelskärvor från a till ö för att föra handlingen framåt.
Visserligen är det ett smart drag att med hjälp av scenografin – att genom förflyttning av rummens väggar också förflytta sig från en plats till en annan, från hemmet hos pappan, till farmor och farfar, vidare till mammans nya lägenhet och till mormodern. Men det som snurrar på scenen tar fokus från skådespelarnas möjlighet att fördjupa samspelet och hela första akten går som på ett hoppande snöre utan att man verkligen känner något på djupet.
Marina Nyström som Åsa gör en fin rolltolkning av den truliga, beundrande lilla flickan. Där spritter det till både i gestaltandet av den lekande, lojala lilla flickan och i den avståndstagande revolterande tonåringen. Även Lennart Jähkel gör en bra insats som en sorglustig man med höga politiska ideal som sakta kuvas och förtärs av sitt missbruk. Men det går för fort. Pjäsen hade tjänat på ett lugnare tempo, att regissören i stället för att stapla händelser på varandra hade skalat bort några scener och fokuserat mer på relationer än på scenbyten.
I den andra akten saktar historien ner, det blir färre rum att förhålla sig till och mer plats för skådespelarna att utveckla det vi kommit till teatern för att titta på – vad händer när en djup varm och nära relation mellan en alkoholiserad far och hans dotter slits sönder. För när alkoholen sätts i första rummet kan ingenting växa och allt blir till slut bara misär, Ingen närhet inget förtroende finns till slut kvar. Det en grundmurad kärlek ändå kan ge barnet, är den styrka som krävs för att ta steget bort och lära sig stå på egna ben – trots allt.
Så står Åsa där i slutscenen som vuxen och nyutexaminerad och minns sin döde far, trots allt det som gjorde ont, med värme och skratt. Han är värd att minnas häradmästare Leif Andersson. Och då smärtar det också till ordentligt utanför bubblan på scenen – hos oss i publiken.
Scen: Kulturhuset stadsteatern
Medverkande: Leif – Lennart Jähkel, Åsa – Marina Nyström, Tanja – Nadja Mirmiran, Karl – Ralph Carlsson, Ingeborg m fl roller – Eva Stenson, Vera m fl roller – Katarina Ewerlöf, Lasse m fl roller – Anders Johannisson, Guido m fl roller – Jonas Kruse.
Mig äger ingen av: Åsa Linderborg, Dramatisering – Emma Broström, Bearbetning och regi – Michaela Granit, Scenografi och kostym – Karin Lind, Projektioner – Patrik Instedt, Ljus – William Wenner, Ljuddesign – Gunnar Innvær, Ljud – Tony Andersson, Mask – Daniela Mengarelli, Dramaturgi – Tine Thomassen.
Längd 2,30 tim inkl. paus
