Mig äger ingen – ett gripande drama

Det är mycket som är bra med Mig äger ingen, men det gäller inte kopplingen till Åsa Lindeborgs bok som filmen är baserad på. Det har Lindeborg själv sagt i en intervju i Svenska Dagbladet. Kritiken handlar i första hand om att personskildringar och miljöer inte stämmer med den verklighet som hon skildrar i boken. Av den anledningen krävde Åsa att hon och hennes pappa Nils skulle få andra namn i filmen, vilket också skett. I övrigt är det ganska meningslöst att fördjupa sig i eventuella skillnader mellan bok och film. Det är två fristående verk som båda berör och underhåller.

Filmen skildrar Lisas uppväxt tillsammans med sin alkoholiserade pappa Hasse (Mikael Persbrandt). Det är 70-tal och handlingen utspelar sig i en icke namngiven industristad där pappan arbetar som härdmästare på Metallverken. Kameran och handlingen berättar genom barnets perspektiv och just fotot känns mycket genomtänkt i varje scen. Regissören Kjell Åke Andersson, som tidigare jobbat som stillbildsfotograf är en skicklig berättare som ofta hittar bildlösningar som förstärker karaktärer och handling.

Redan i inledningen av filmen lämnar mamman (Tanja Lorentzon) familjen och träffar ganska snart en ny man. Andersson har valt att inte ta fokus från relationen mellan far och dotter genom att fördjupa och göra utvikingar runt de många komplicerade relationer som kännetecknar familjen. Det gör att många frågetecken blir hängande i luften och ibland blir det lite för rumphugget.

Vi får följa Lisa under tre perioder av hennes liv – 5, 11 och 25 år – och relation till pappan förändras under hela filmen. Från den lilla flickan som villkorslöst beundrar pappan till skolflickan som skäms och tycker synd om honom, för att senare i vuxen ålder helt bryta kontakten. Även om historien berättas från Lisas perspektiv är det Persbrandts gestaltning som stannar i minnet och väcker de starkaste känslorna. Han lånar flera manér från sin roll som den alkoholiserade Sigfrid i Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Inte minst den galna blicken när han är full. Tolkningen är trovärdig, ömsint och mycket, mycket långt bort från den gapige Gunvald Larsson i Beck-filmerna. Över huvudtaget är skådespeleriet genomgående bra i alla roller.

Det finns även en politisk dimension i filmen som dock förblir mer av en kuliss i bakgrunden. Pappan är kommunist i det tysta, medan mamman är aktiv i vänsterrörelsen. Det talas om klasskamp och proletariatet, och om pappans dröm om ett idealiserat Kuba. Lisas politiska medvetenhet vaknar men stannar vid nyfikna frågor till pappan om vad en proletär är. Tanken slår mig att det politiska kanske tonats ner av kommersiella skäl? För att även meningsmotståndare ska lösa en biobiljett. Nej, så kan det förstås inte vara.

Filmen är bitvis obehagligt stark. Dels för att publiken känner starka sympatiserar med Lisa för att hon får en uppväxt som bryter mot vår norm för vad som anses tryggt. Dels för den passivitet som mamman och farföräldrarna visar trots att de är medvetna om vilken miljö hon växer upp i. Och sist men inte minst för den frustration vi känner när Persbrandts karaktär inte förmår ta sig ur alkoholens grepp. Jag tror filmen hade tjänat på att förtydliga och lyfta fram orsakerna till pappans alkoholism. Nu framstår han som plump och dum utan att vi egentligen får veta varför.

Mig äger igen är en genomarbetad produktion – väl värd att lösa biljett till. Men gå inte och se den för att hitta olikheter med boken. Se den för vad den är – en ovanligt välgjord svensk film.

Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
Manus: Pia Gradvall
Medverkande: Mikael Persbrandt, Tanja Lorentzon, Ping Mon Wallén, Saga Samuelsson, Ida Engvoll, Sten Ljunggren, Barbro Oborg m fl
Längd: 1 tim 49 min
Premiär: 8 nov 2013