Krigets fasor med utgångspunkt från judarnas lidande under andra världskriget är ett tema som ofta återkommer i bok och filmform. I Lore är perspektivet motsatt. Det är våren 1945 i krigets slutskede, och vi får följa 15-åriga Lore (Saskia Rosendahl), som är äldst i en syskonskara på fem. De är barn till aktiva nazister och blir från en dag till en annan jägarna som själva blir byten. Föräldrarna ställs hastigt inför rätta och konsekvensen blir att barnen lämnas åt sitt eget öde. Mamman (Ursina Lardi) tecknas som en känslokall och bitter kvinna som främst skyller eländet på pappan (Hans-Jochen Wagner). Han framstår å andra sidan som en ynkrygg som inte förmår berätta för barnen vad som hänt. Inte ens när han skjuter familjens hund kan han berätta för Lore om vad han gjort och varför.
I filmen får vi följa barnens flykt från hemmet till deras mormor som bor vid kusten. Det är en brokig resa kantad av faror och längs vägen möter de Thomas (Kai-Peter Malina) – en ung man med judiskt pass, som slår följe och hjälper dem igenom områden som bevakas av amerikanska soldater.
Regissören Cate Shortland skildrar ett känsligt ämne, men hennes tydliga rädsla för att ge föräldrarna alltför mänskliga drag i relationen till sina barn – förmodligen för att de är nazister – minskar upplevelsen av att vi bevittnar något autentiskt. Det är synd – för även om handlingen inte bygger på en sann historia så beskriver den något som drabbade många barn efter krigsslutet. Även nazisterna älskade sina barn, och när mamman lämnar barnen i händerna på Lore utan känslomässiga utbrott eller lidanden är det en pusselbit som saknas. Handlingen blir endimensionell på samma sätt som det ofta blir när den ”onde nazisten” gestaltas på film. För att ge karaktärerna någon form av djup koncentrerar sig Shortland istället på de moraliska dilemman som Lore ställs inför när hon upptäcker att omvärlden har en annan bild av Führern än den hon fått av sina föräldrar. Det finns också brister i filmens klippning som främst är orsakade av Shortlands ambition att addera konstnärliga inslag i filmen. Scenerna uppnår dock inte de känslomässiga effekter som hon sannolikt strävat efter. Effekten blir istället att handlingen blir osammanhängande och ibland svår att begripa. Filmen är nästan två timmar lång, men hade med fördel kunnat klippas ner för att öka tempot och begripligheten.
Filmens starka sidor är fotot som bitvis är brilliant samt skådespelarnas insats. Det är framför allt Rosendahl i huvudrollen som Lore som gör ett stark intryck. Hennes resa från naivt barn till ung vuxen gestaltas känslosamt och trovärdigt. Hennes ofrivilliga ansvar över syskonen och det nyvakna intresset för det sexuella, kryddar karaktären men hennes rollfigur bär ganska ensam hela filmen på sina axlar.
Regissören Cate Shortland har även varit delaktig i manus och filmen har kammat hem många utmärkelser – bland annat Bästa film i Stockholms Filmfestival. Den var även Australiens bidrag till Oscarsgalan, men fick gå lottlös från årets tävling.
Lore är en ganska typisk independent film – i vissa stycken lysande, men också med djupa svackor som går att härleda till bristande erfarenhet i kombination med oförställd skaparglädje och entusiasm. Gå och se Lore om du vill se något annorlunda – den når knappt upp till en trea.
Film: Lore
Biopremiär 8 mars
Regi: Cate Shortland
I rollerna: Saskia Rosendahl, Kai-Peter Malina , Ursina Lardi, Hans-Jochen Wagner m.fl.
Längd: 109 min
