En iransk regissör som gör japansk film? Redan där blir man nyfiken. Abbas Kiarostami presenterade sin första film utanför Irans gränser redan förra året i Möte i Toscana med bl.a. Juliette Binoche. De frågor han ställer, och de möten som intresserar honom, är universella och gångbara i såväl Iran, Italien, Frankrike som – Japan. Like someone in love är ett långsamt kammarspel. Rofyllt och överraskande explosivt.
I filmen möter vi Akiko som finansierar sina universitetsstudier genom lyxprostitution. Hon är ungdomligt naiv, spontan och lekfull men också tilltufsad av verklighetens hårda nypor och krav. En kväll möter hon en gammal universitetsprofessor och en oväntad vänskap uppstår. Båda rollerna tecknas med djup och har välutvecklade karaktärer, trots att inte mycket sägs och ingenting egentligen händer.
Filmen igenom ställer man sig frågor som hur och varför hon hamnat i den här situationen, något som man aldrig får svar på. Det är ett sätt att bygga upp en historia som lämnar över mycket av tankearbetet till åskådaren och det fungerar fantastiskt bra.
Rollistan är kort men de få karaktärer vi möter glömmer vi heller inte bort. Det är hallicken, en universitetsutbildad medelålders man, som bara behöver be snällt för att hans flickor ska följa hans önskningar. Det är den medprostituerade kamraten som ger hela ruljangsen ett ljus av vardaglighet – sitter de inte bara och fikar? Leker med roller? Det är mormodern som över en dag besöker Tokyo för att få en lunch eller en stunds cafésamtal med sin dotterdotter. En pladdrande granne som på några minuter har tecknat hela sitt liv. Och det är pojkvännen, bilmekanikern, som vill gifta sig för att han har hittat kvinnan i sitt liv.
Nej, några riktiga svar får vi inte. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig svepas med på taxiresan ut till den gamla mannen. Titta på gamla bilder av hans hustru och dotter, som på olika sätt liknar den unga kvinnan på besök, och se Akiko själv somna i den gamle mannens säng medan han själv, ensam, smuttar på ett glas champagne.
Den äldre, blyge mannen skjutsar sedan en morgontrött skolflicka till skolan och råkar där möta hennes pojvän, som inte känner till sin flickväns dubbelliv.
Egentligen borde jag sluta min recension här för att inte avslöja alltför mycket. Men det var länge sedan jag blev så överraskad av en film, så berörd, engagerad och rädd. Just när filmen verkar ta fart slutar den abrupt. Berättelsen blir knivskarp, eftersmaken lång och tankarna den väcker räcker i dagar, ja längre än så. Jag hoppas att Someone in love kommer upp på de svenska biograferna. Det är den verkligen värd. Se den!
Medverkande: Rin Takanishi, Tadashi Okuno, Ryo Kase
Filmens soundtrack: Like someone in love med Ella Fitzgerald. Musik och text av Jimmy van Heusen och Johnny Burke 1944.
Tid: 109 min
