Folkoperan har under åren sprängt gränser och ständigt strävat mot att förnya operan som konstart (en ambition som betydligt fler scener i landet borde anamma). Det gör Folkoperan till en spännande institution som inte drar sig för att bryta konventioner eller ta risker. Men att våga innebär också att man går ut på tunn is – och att det kan gå åt pipsvängen. Riktigt så illa är det inte med höstens första premiär: La Traviata – men hela vägen fram når man inte.
Det konstnärliga teamet, med regissören Mellika Melouani Melani i spetsen, har försökt experimentera med gestaltningen av huvudkaraktären Violetta genom att göra henne till ett erotiskt subjekt istället för objekt. Det är en spännande föresats som mycket väl hade kunnat öppna nya perspektiv och infallsvinklar på originaldramat. Men tyvärr är det inte Violettas egen lust eller omvända genusroller man har på näthinnan när ridån går ner. Ambitionen är stark men genomförandet svagare. Regin faller ihop i ett mischmasch av idéer som skymmer både artisteri och dramaturgi.
Då ska ändå gudarna veta att det fläskas på. Redan i öppningsscenen, som utspelas i Violettas hem, möts vi av en erotisk orgie. Här ligger alla med alla. För i Violettas salong finns ett drygt halvdussin nakna kvinnor, en (!) naken man, en kvinnlig bodybuilder, ett gäng dragshowartister, Violettas queera kammarjungfru och så förstås de som finansierar det hela – en skock voyeurer och vi i publiken. Violetta själv förefaller dock vara ovanligt konservativ eftersom hon faller för en helt vanlig man. Nåja, vanlig och vanlig. Här går Alfredo omkring i en svart underklänning halva föreställningen – varför? Det är bara ett av många frågetecken. Det är inte speciellt provocerande – om det var avsikten. Det suddar inte heller ut genus eller adderar något åt karaktären. Ett annat är den skara barn som så småningom gör entré. De är gestaltade som små kopior av Violetta själv. De iakttar spelet, några av dem röker nonchalant. Inte heller det känns särskilt provocerande. Att doppa manus och regi i ett filter av minimalism hade kanske varit välgörande för helheten?
Greppet med nakna människor på scen känns inte särskilt nyskapande eller upprörande. Faktum är att nakenheten ganska snabbt blir till en kuliss som varken tillför eller berör. Och trots att figuranterna ser obekymrade och bekväma ut, så gör sångarna det inte. Kvällens föreställning är premiär nummer två, med Susanna Andersson och Per-Håkan Precht i sånglaget. Båda gör godkända insatser utan att vare sig briljera eller falla igenom. Jeremy Carpenter däremot, i rollen som Alfredos far gör större avtryck med sin mjuka stämma. Liksom Karolina Blixt i rollen som Violettas kaxiga och androgyna kammarjungfru Annina.
Så då är frågan till sist om La Traviata à la Folkoperan är sevärd? Absolut, inte minst för ambitionen och viljan att skapa något nytt.
La Traviata av Giuseppe Verdi
Violetta: Julia Sporsén /Susanna Andersson
Alfredo: Per-Håkan Precht /Jesper Säll
Germont: Jeremy Carpenter
Flora: Åsa Thyllman
Annina: Karolina Blixt
Gastone: Markus Pettersson
Guiseppe: Jacques Radinson
Baron Douphol: David Hornwall
Doktor Grenvil: Stefan Axelsson
Markisen: Lars Martinsson
Gästen: Samuel Jarrick
Övrig ensemble: Heddie Färdig, Ulrika Nilsson, Margaretha Westerlind
Statister: Dragqueens, bodybuilders, modeller och barn
Folkoperans orkester
Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, libretto: Francesco Maria Piave efter Alexander Dumas d.y, svensk text: Alf Henriksson, textbearbetning: Ulricha Johnson, dramaturgi: Camilla Eeg-Tverbakk, Magnus Lindman, regi: Mellika Melouani Melani, musikalisk ledning: Marit Strindlund, dirigenter: Marit Strindlund/ Maria Eklund, scenografi: Hanna Reidmar, ljus: Ellen Ruge, kostym: Sanna Nyström, mask och peruk: Therésia Frisk, koreografi: Tove Sahlin.
