Idag är det drygt fem år sedan Ralf Hütter och Florina Schneider – kärnan i det ursprungliga Kraftwerk – gick skilda vägar. Igår gästade gruppen Cirkus för att genomföra den andra av fyra spelningar i huvudstaden. Kvar ur originalgruppen finns bara den 67-åriga Ralf som främst lockats till Stockholm med anledning av de installationer han ansvarat för på utställningen Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk på Moderna Museet. Bandets fyra medlemmar står uppställda i en rät linje med identiska keyboardbord och grönsvarta bodystrumpor som mycket väl kunde fungerat som Spidermans reservdräkt. Övriga i bandet är Fritz Hilpert (57 år), Henning Schmitz (60 år) samt ”yngligen” Falk Grieffenhagen (44 år) som är animatör och visuellt ansvarig.
Bandet, som bildades redan 1969 – då med namnet Organisation – slog igenom med en unik futuristisk ljudbild som skapades med elektroniska instrument, främst synthesizer och trummaskiner som man styrde med hjälp av sequencers där slingor samplades och repeterades. Något senare förfinades konceptet med texter och en visuell presentation som förde tankarna till en framtid där maskinen ersätter människan. Musikaliskt var det den skolade musikern Florian som var drivkraft och kreatör medan arkitekt-studenten Ralf var den som skapade det visuella konceptet runt gruppen.
Bland artisterna som uttryckligen säger sig ha influerats av Kraftwerk märks bland annat Gary Neuman, Joy Division, Depeche Mode, Björk, Daft Punk och faktiskt även David Bowie som dedikerade en B-sida av Heroes till den tidigare medlemmen Floriann Schneiders ära. Mot den bakgrunden blir givetvis förväntningarna på Kraftwerk allt för höga. 2014 är gruppens avantgardistiska profil främst ett stycke musikhistoria. För det är i princip den musikkatalog som skapades under 70-talet som fortfarande utgör stommen i konserten. Modern teknik ser till att ljudbilden inte känns mossig, men den visuella showen verkar hämtad från 3D-teknikens barndom. Det är enkla animerade objekt (typ noter, siffror, staplar, ljudvågor etc) som fladdrar förbi framför ögonen. Det är snyggt men överraskad blir man knappast. Upplevelsen framkallar istället något nostalgiskt – typ en kväll i Berlin för sisådär 40 år sedan.
I princip alla de största hitsen kommer under kvällen, men jag måste erkänna att det börjar kännas lite segt att ha 3D-glasögonen på efter bara en dryg timme, och då håller konserten på under en dryg timme till! När gruppen gästade Way out West 2012 var spellistan kortare – vilket jag tror är ett bättre upplägg för Kraftwerk anno idag. Då var det sommar och publiken var lite lurig av festivalöl och snapsar. En spelning på Cirkus med en nykter storstadspublik är inte riktigt samma grej. Det ställer andra krav. Å andra sidan häpnar man över att 40 år gamla hits som Autobahn och Trans-Euro Express fortfarande står sig så väl. Melodierna är tidlösa som ABBA och ljudet är felfritt på Cirkus.
Jag kan tycka att det blir lite fånigt att gruppen saknar självdistans och inte förmår föra någon typ av dialog med sin publik. Kraftwerks koncept är förvisso att vara maskinmässiga men nog kan man väl hälsa publiken välkommen eller bjuda på någon typ av mellansnack? Periodvis har bandet faktiskt framfört låten Die Roboter med dockor på scenen – men hallå! Kraftwerk är idag inte i närheten av att ligga i framkant, varken musikaliskt eller visuellt – så varför inte blicka tillbaka på det som varit med lite ironi och humor?
Bäst under kvällen är Trans-Euro Express, Tour de France och Computer World. Sämst är Computer Love som får publiken att gäspa. Totalt blir det 19 låtar varav två som extranummer. Men publiken är ganska tyst och applåderar bara artigt mellan numren. Två personer på min bänkrad lämnar Cirkus efter en timme och jag ser att det faktiskt är fler som går från andra sektioner. Tyvärr kan Kraftwerk inte bedömas för sin historiska betydelse utan bara för den upplevelse de bjuder på ikväll – och det stannar vid betyget 3.
Kraftwerk, Cirkus i Stockholm, onsdag 22 jan 2014
