Det har gått 15 år och 5 filmer sedan Thomas Vinterberg hade premiär på Festen – den allra första filmen som skapades efter det manifest (Dogma 95) som Vinterberg själv var med om att initiera. Filmen vann juryns stora pris i Cannes 1998 och blev starten på Vinterbergs internationella karriär som regissör.
Efter en mindre lyckad utflykt till Hollywood i början av 2000-talet, där han bland annat samarbetade med Joaquin Phoenix och Sean Penn, har han återvänt till den danska filmscenen. Men det är först med Jakten som Vinterberg skapat något som kan mäta sig med Festen. Då – precis som nu, är temat pedofili och i en av de bärande rollerna finns återigen Thomas Bo Larsen som spelar bästa vännen Theo. Men den här gången är det inte offrets perspektiv vi får följa utan den oskyldigt anklagade mannen.
Filmen handlar om den frånskilde Lucas (Mads Mikkelsen) som bor tillsammans med sin hund Fanny i en mindre by. Han jobbar på dagis och kämpar för att få vårdnaden om tonårssonen Marcus. Han är omtyckt på jobbet av personal och barn – men när Klara, dotter till bästa vännen Theo, blir sur på Lucas berättar hon för daghemsföreståndaren att han har ”en snopp som pekar rakt ut som en käpp”. Då vänds tillvaron upp och ner för Lucas. Klara ljuger, men föreståndaren Grethe, som gestaltas övertygande av Susse Wold, gör det som förväntas av henne. Hon är rak och för en öppen dialog med både Lucas och de andra i personalen. Hon tillkallar så småningom en specialist som utreder vad Klara varit med om. Och det är här det börjar gå fel.
När experten inte kan få Klara att själv berätta om vad som hänt lägger han orden i hennes mun. Vi i salongen förstår att Klaras uttalanden om ”snoppen som pekar rakt ut” kommer från bilder hon sett på storebrors iPad. För Lucas blir däremot konsekvenserna förödande, och som passiv åskådare tränger referenserna från verkligheten på. Jag kommer att tänka på psykologen som drog ”sanningen” ur Thomas Quick, och Uppdrag Gransknings avslöjanden om socialtjänstens misslyckanden i ärenden som rör fosterbarn. Kanske är det just känslan av att det här är något som händer på riktigt som gör att filmen blir så stark. Vinterberg har i intervjuer också bekräftat att han inspirerats av riktiga fall när han skrev manuset.
Mads Mikkelsen gör en av sina bästa rolltolkningar i karriären och det är inte svårt att känna empati för hans situation och den frustration som växer inom honom. Eftersom temat är så starkt hade minsta överspel tagit udden av karaktären, men i den fällan går inte Mikkelsen. Han övertygar genom att vara lågmäld och eftertänksam. Då ska vi dock ha i åtanke att han har en tacksam karaktär att gestalta eftersom tittarna tidigt får veta att han är oskyldig. Sympatin för rollfiguren är med redan från början– vilket sannolikt inte hade varit fallet om vi fått sväva i ovisshet i skuldfrågan – eller om karaktären hade varit mörkhyad och haft ett kriminellt förflutet. Mikkelsen vann pris som bästa skådespelare för rollen under Cannesfestivalen i somras. Det är välförtjänt.
Överlag håller skådespeleriet hög klass. Inte minst lilla Klara som spelas av blott sjuåriga Annika Wedderkop. Den intressantaste rollkaraktären i filmen är kanske Theo – Lucas bästa vän sedan barndomen. Hans inre kamp mellan det som dottern sagt och det hans instinkt säger om en vän han känt under nästan ett helt liv iscensätts skickligt av Vinterberg. Återhållen ilska varvas med tvivel och en press att leva upp till omvärldens förväntningar. Vi får också se mobben ta form. Människor som snabbt dömer och tar avstånd, övertygade om att deras handlande rättfärdigas av brottets allvar. Lucas blir snart föremål för ett utanförskap som tar sig allt mer bisarra uttryck.
Vinterberg balanserar det onda med det goda. Sonen Marcus och hans gudfar Bruun är de enda personerna i hans närhet som inte ifrågasätter Lucas skuld. De blir på sätt och vis nödvändiga motvikter för att orka se filmen. Alexandra Rapaport spelar Nadja, en östeuropeisk kvinna som Lucas blir förälskad i. Hennes karaktär är dock ganska uddlös eftersom rollfiguren bara figurerar i början och slutet av filmen. Jakten drivs dramaturgiskt framåt av en serie moraliska dilemman, men den planterar också en intressant frågeställning hos tittaren: Hur skulle du själv agera och bemöta en person som misstänks för pedofili?
I Jakten finns inte mycket av Dogma 95s regelverk kvar. Den starka berättelsen är där, men det har mixtrats med både ljus, bild och ljud. Titeln då? Jo, Lucas är med i ett jaktlag som årligen träffas för att jaga hjort. En händelse som både inleder och avslutar filmen. Jakten är en av årets starkaste filmer och når hela vägen fram till betyget 5 – en dansk skalle som ruskar om och berör!
Film: Jakten
Premiär: 12 april
Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Susse Wold, Alexandra Rapaport m.fl.
Längd: 1 tim 50 min
