December 2010. På en gata, mitt i Stockholm city detonerar en bilbomb. Några minuter senare, ett par kvarter bort, spränger Sveriges första självmordsbombare sig till döds. Där har du utgångspunkten för Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Jag ringer mina bröder”. En text som från början var en krönika.
Att vara svensk men inte se svensk ut. Att möta misstänksamma blickar när en stad plötsligt blir förlamad av skräck. Khemiris pjäs snurrar runt identitet, utanförskap och paranoia. Frågor som angår alla, oavsett språk, hudfärg eller social klass.
I pjäsens centrum står Amor (Shebly Niavarani) som gör allt för att bete sig normalt i en allt mer paranoid stad. En stad han är född och uppvuxen i men där han plötsligt upplever att invånarna vänder sig mot honom. Så han ringer runt till sina kompisar och anhöriga, sina bröder, för att försöka få rätsida på det kaos som råder. Inte minst i hans eget huvud.
Pjäsen är uppbyggd kring de olika telefonsamtal som Amor har med sin kompis, sin kusin, en tjej han eventuellt har stalkat, sin mormor och så vidare. Och de övriga skådespelarna får gestalta en rad olika personer. Det är en text som är fylld av humor och allvar och som ställer frågor om fördomar, identitet, vänskap och integritet.
Regissören Farnaz Arbabi (som nästa år blir en av två konstnärliga ledare på Unga Klara) satte så sent som i vintras upp pjäsen på Malmö Stadsteater. Och det märks att hon känner ett personligt och starkt engagemang i texten. Hon lyckas mejsla fram inte bara textens musikalitet, utan också det smärtsamma och lustfyllda.
På Stockholms stadsteater spelas pjäsen av en tight ensemble. Shebly Niavarani gör rollen som Amor, som han då och då ger stråk av Mr Bean. Själv blir jag oerhört förtjust i Shima Niavarani. Hon är en sällsynt talang på teaterscenen, är musikalisk i replikföringen och kan få sin röst att bli så ljus, så ljus utan att tappa i trovärdighet. Jag skulle säga att hon är en naturbegåvad komedienne och hon har uppenbarligen en manlig motsvarighet i Bahador Foladi. När de två förvandlas till polisspanare, två identiska Peter Sellers-look-a-likes à la Rosa Pantern, kan åtminstone inte jag hålla mig för skratt. Det är så dumt. Det är så dråpligt.
Det har sagts många gånger förr att Khemiri är en av vår tids främsta skribenter. Jag skulle vilja lägga till att han är en av våra viktigaste dramatiker. Jag ringer mina bröder är odiskutabelt ett stycke angelägen teater.
Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen
Jag ringer mina bröder
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg
Ljus: Johan Sundén
Ljud : Michael Breschi & Håkan Åslund
Musik: Foad Arbabi
Mask: Maria Lindstedt
Längd: 1,30 tim
Medverkande: Shebly Niavarani, Bahador Foladi, Shima Niavarani och Marall Nasiri
