Colin är nybliven änkling. Visst vore det fint om de gamla vännerna kunde samlas för att muntra upp honom? Diana ordnar en fest. Men hennes man Paul låtsas glömma alltihop, Gordon blir hastigt sjuk och Evelyn är helt ointresserad. Det slutar med ett nervöst sammanbrott. Och det är inte Colins.
Det är upplagt för intriger och skratt när Sissela Kyle gör regidebut på Stockholms stadsteater med pjäsen ”Vänner” av Alan Ayckbourn. Jag gillar Kyle. Jag gillar Ayckborn. Charles Koroly, som står för scenografi och kostym, brukar alltid överraska. Och rollistan, med bland annat namn som Allan Svensson från ”Svensson Svenson”, lovar gott. Således är det med högt uppskruvade förväntningar jag slår mig ner i salongen.
Döm då om min förvåning när jag inte ens drar på smilbanden under den första halvtimman. På den korta tid som karaktärer, relationer och problematik snabbt borde skissas upp sitter jag istället och undrar ”Är hon dotter till henne eller vem var hon? Och vad sa hon, hur länge de hade varit gifta? Vem är det där? Ytterligare en dotter? Nähä, inte det. Och det där, är det en terrass eller?
Är inte manus någorlunda tydligt borde det vara upp till regissören att klargöra ett och annat. Men det är en sak. Då är det betydligt allvarligare att hela maskineriet känns trögt, segt och tyvärr inte ens särskilt roligt. Allan Svensson levererar visserligen repliker habilt, men han gör det på ett sätt så att man tror att man sitter och tittar på ett avsnitt av… just det, Svensson Svensson. Jessica Heribertsson, som spelade huvudrollen i Hairspray på Chinateatern för ett par år sedan, låter pjäsen igenom otäckt lik Sissela Kyle (!) när hon levererar sina oneliners. Samma dialekt. Samma snärt i repliken. Men Heribertsson är inte Sissela Kyle. Hennes karaktär får inte heller utvecklas under pjäsens gång. Hon beter sig lika truligt tonårsaktig, från entré till sorti. Det är inte roligt från början och det är inte roligt två timmar senare. Elisabeth Carlsson är kanske inte någon given komedienne men tar sig an rollen som Marge med friskt humör och lyckas väl.
Bergljot Arnadottir, som gjort guldkorn av små, ibland pyttesmå, biroller de senaste åren har glädjande nog fått en stor roll att bita i. Men även här hade jag hoppats på, och önskat, mer. Det lyfter inte. Inte för någon. Och jag fattar inte vad det är som gått fel – jag vill ju så gärna tycka tvärtom!
Kyle själv, har inför premiären sagt att hon är väldigt intresserad av skådespeleri och att det har varit utgångspunkten i arbetet med den här pjäsen. Kanske är det där någonstans det har gått snett? Bara för att man är en bra skådespelare behöver man inte nödvändigtvis vara en bra regissör. Man kan kanske vara en god personinstruktör, men det är en sak eftersom regi är så mycket mer. Jag menar inte att man ska behöva ”bli vid sin läst”. Tvärtom. Alla behöver utmaningar. Alla behöver utvecklas. Men det är få förunnat att få göra det på en så publik scen som Stockholms stadsteater!
Tack och lov ändrar sig saker och ting i akt 2, vilket helt och hållet är Jacob Nordensons förtjänst. I samma stund som han kliver in på scenen höjs tempot och komedin snurrar igång. Det förunderliga är också, att han lyckas få igång sina medspelare. Alla blir bättre, och jag skulle vilja drista mig till att säga att det här känns som genombrott för Nordensson! Trots att han har varit med länge och vi har sett honom göra finurliga rolltolkningar i TV-serier som Pistvakt och Gynekologen från Askim.
Här spelar han Colin, och han lyckas mejsla fram ett fullkomligt underbart porträtt av sin rollfigur. Han låter trovärdig i varenda replik och levererar skämt som pärlor på ett radband. När han gör entré är han klädd i svart kostym och har ett lätt diaboliskt drag över sig. Ett tag undrar jag faktiskt om det är meningen att han ska vara hin håle själv. Men isåfall är det helvetet han kommer till och inte från, det som de övriga rollerna har skapat sig. Colin sprider istället glädje och positiva kommentarer omkring sig och får till och med mig att tänka till, att det alltid finns två sidor av ett mynt. Kanske även av en smågrinig recension?
Jan Mybrand måste också nämnas. Han har visat prov på sin komiska talang förr. Det vet den som till exempel sett hans kråmande tramskung i De Tre Musketörerna på samma teater. Här spelar han John, en grå mus till karl, som uppenbarligen fastnat för Evelyn (Heribertson) som han fått barn med. Någon kärlek dem emellan märker man inte av och varför de hänger ihop överhuvudtaget, när hon bevisligen bedragit honom med hans bästa vän Paul (Svensson) begriper man inte heller. Men det är inte Mybrands fel. Mybrand spelar lätt och ledigt, vilket är en konst i sig, och han är dråplig när han gestaltar en John som har svårt att sitta still och blir likblek så fort döden kommer på tal.
Pjäsen lyfter alltså i akt två och jag skulle tro att även akt 1 tar sig när ensemblen fått spela in sig. Nordensons fenomenala insats gör dock att betyget redan nu tar sig upp till en fyra.
Pjäs: Vänner av Alan Ayckborn
Scen: Lilla scenen på Stockholms stadsteater
I rollerna: Allan Svensson, Bergljót Arnadóttir, Jan Mybrand, Jessica Heribertsson, Jacob Nordenson och Elisabet Carlsson.
Regi: Sissela Kyle
Speltid: 2:30 inkl. paus
