Biljetterna var dyra. Haussen stor. Och när invigningsdagen närmade sig annonserade SVT att man skulle sända hela kalaset live. Plötsligt var det inte bara de 45 000 som fanns på plats som kunde se 50 miljoner kronors showen – Sveriges genom tiderna dyraste föreställning.
Colin Nutley anlitades som regissör och artisterna som marknadsfördes i annonser var förvisso namnkunniga men tycktes utvalda efter principen ”något åt alla”. Programmet spretade åt en himla massa håll, och redan då började man ana ugglor i mossen. För var det någon som egentligen förstod vad tema på lördagens invigning var?
Under showen bläddrade jag flera gånger i pressmaterialet och läste att: ”Showen Svenska ögonblick ska ta med publiken på en musikalisk resa genom hela Sverige med inslag av kulturella och sportsliga höjdpunkter.”
Jaha. Vilka då? De sportsliga bestod av återvunnet bildmaterial och Lasse Granqvists euforiska radioreferat. Och det kulturella inslaget kan ha syftat på folkdansarna i landskapsdräkter som skymtade i öppningsnumret. Den musikaliska resan fick vi serverad i form av kända svenska och okända finska artister vars storhetstid spände från 50-talet fram till nutid.
Nu är det väl i och för sig inget fel på Tommy Körbergs stämma. Men varför ska karln ut på scen fyra gånger? Och även om Kristina från Duvemåla innehåller fantastisk musik blir framträdandet en liten minimusikal som sackar ner tempot mitt i showen. Njae, på plats blir det i princip bara First Aid Kit och Icona Pop, som med sin hit ”I love it” skapar det största gunget.
Ljudet live, var inte mycket bättre än det visade sig vara i tv-sändning. Däremot var det en positiv överraskning att arenan kändes ganska intim trots sin storlek. Ett stort plus är att publiken har en optimal siktvy var man än sitter. Lite träsmak får man dock av stolarna, så den som har känslig bakdel bör ta med egen sittdyna. Men summa summarum, finns det väldeliga möjligheter för framtida scenshower och sportevenemang, särskilt som man kan välja att ha öppet eller stängt tak över arenan.
Men att man inte väljer att visa upp en enda sportaktivitet under invigningen tycker jag är ganska märkligt. Inte heller dök det upp en enda idrottsprofil under föreställningen, ja annat än i de förinspelade inslagen då.
Tyvärr blir det starkaste ögonblicket från invigningen inte särskilt positivt. Den jagade blick Marie Fredriksson har, när Roxette ska avrunda showen med ”It must have been love”, är smärtsam att se. Hennes röst når inte upp till de höjder hon tidigare behärskat. Jag vill först tro att det beror på ljudet. Att hon inte hör sig själv i en medhörning, att öronsnäckan pajat – eller vad som helst. Men när Gessle kommer till undsättning i en vers står det klart att Fredrikssons röst inte alls är på plats. Det gör ont att se och det gör ont att höra. Det blir ett sorgset ögonblick som sätter punkt på Colin Nutleys Svenska Ögonblick.
Foto: Carl Aronsson
