Egentligen skulle iscensättning av ett Kort möte av Noël Coward passa bättre för en liten scen i stället för att spelas på Stadsteaterns stora scen. Detta för att verkligen kunna se närspelet mellan de båda huvudaktörerna Helena Bergström och Jakob Eklund. Men denna lilla godbit, där ett helt passionsdrama avhandlas på drygt en timme och 40 minuter, är klart sevärd just för att man får se delar i närbild.
För samtidigt som tårar stiger upp ur ögonen på Helena Bergström, när hon redan i inledningen av pjäsen berättar om kärleksdramats början och slut, får vi se detta på en storbildsduk i scenens fond. Och när kärleksparet sitter vid ett av borden i järnvägsstationens café under sina torsdagsträffar, följer vi samtalet dem emellan på storbild som om vi skulle sitta vid bordet intill. Det är ett lyckat drag av regissören Colin Nutley och drar ner de, ibland annars nödvändigt stora gesterna, till ett minimalt och intimt spel med ansikten i fokus.
Jag är mycket förtjust i scenlösningens så att säga allt i ett. Genom att gå från scenens ena sida till den andra förflyttar sig Laura/Helena Bergström med några kliv från hemmets fåtölj till järnvägscaféet, perrong och järnvägsspår med ett tåg som tuffar över scengolvet.
Det är ett passionsdrama som utspelas under en kort tid, precis innan andra världskriget utbrott. Även detta visas på storbild genom gamla journalfilmer med krigsbilder och naturligtvis andas rekvisita och kostym 30-tal.
Här på ortens järnvägscafé möter hemmafrun Laura läkaren Alec när hon av en händelse fått en sotflaga i ögat. Visst har man varit med om förälskelse som slår ner som en bomb och det liksom bränner till i kroppen när ögonen plötsligt fastnar i ett annat ögonpar – och man bara vet, att efter detta blir aldrig någonting sig mera likt. Och så inte heller för Laura och Alec. De är på var sitt håll lyckligt gifta, och moral och konvenans hindrar dem från att ta steget fullt ut, även om också ödet på flera sätt här agerar moralens väktare.
Dels genom att en vän till Alec plötsligt oväntat dyker upp när kärleksparet äntligen vågat sig till ett kärleksmöte i dennes lägenhet. Dels när en väninna till Laura stiger in vid deras sista möte i järnvägscaféet och omöjliggör några nära, eller vädjande kärleksförklaringar. Kanske, kanske vid ett annat tillfälle, eller en annan tid, hade de båda följt sina inre röster och vågat ta språnget och lämnat hem och familj för kärlekens skull.
Det gnistrar om paret på vita duken, men samspelet på scengolvet är lite mer tafatt. Älskar paret verkligen varandra? Ja, kanske – här övertygar dock Helena Bergström mer än Jakob Eklund.
Men även små roller tillför historien kraft och tyngd, som det virriga cafébiträdet Katharina Cohen, alltid lika bra i små som stora roller och Jessica Heribertsson som nyfiken väninna och otålig servitris. Det blir väldigt kul när hon stjäl uttryck från tv-klassikern grevinnan och betjänten, i det att hon med stora gester kliver över järnvägsspåret som ligger i vägen mellan bordet och det tänkta restaurangköket. Tänk vad man kan göra med scenografi som placerats för en scen, men utan vidare resonemang också används i en annan.
Nej, kärleksparet får inte varandra och när de slutligen skiljs och Alec sätter sig på tåget för att åka, är det fullt möjligt att Laura verkligen tänker hoppa framför tåget. Och det känns som om man skulle vilja gråta.
Kort möte
Brief Encounter tillhör den legendariske brittiske dramatikern och stilikonen Noël Cowards (1899-1973) mest kända verk. 1936 hade den premiär som teaterpjäs under namnet Still Life och 1945 kom David Leans klassiska filmversion med Celia Johnson och Trevor Howard i huvudrollerna.
Den guldpalmbelönade filmen har fått många efterföljare. 1974 kom en version med Sophia Loren och Richard Burton och 1984 kom den i ny tappning i Falling in love med Meryl Streep och Robert De Niro för att nämna de mest kända.
Stockholms stadsteater
Medverkande: Laura-Helena Bergström, Alec-Jakob Eklund, Fred-Lindy Larsson, Dolly-Jessica Heribertsson, Myrtle-Katrin Sundberg, Stephen-Robert Panzenböck, Albert Godby-Ole Forsberg, Beryl-Katharina Cohen, Stanley-Fredrik Meyer, Johnnie-Bashkim Neziraj, Bill-Mats Qviström.
Pjäs: Noël Coward, i bearbetning för scenen: Emma Rice
Översättning: Kerstin Gustafsson
Regi: Colin Nutley
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Film: Jens Fischer
Komposition, musikarrangemang: Per Andreasson
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Terese Johansson
Mask: Katrin Wahlberg
