En riktigt bra dokumentär innehåller naturligtvis en bra story. Men kan en regissör dessutom bygga upp den där historien på ett finurligt och överraskande sätt, ja då är baske mig en dokumentär mer spännande än en spelfilm. Formuleringen ”based on a true story” får liksom en annan innebörd. Och det här är precis vad Bart Layton lyckats med i thrillerdokumentären: ”The Imposter”.
Redan titeln ”The Imposter” (bedragaren) är avslöjande. För det här är historien om den 13-årige Nicholas Barclay, som försvinner spårlöst från sitt hem i San Antonio, Texas. Men som knappt fyra år senare hittas i Spanien, och berättar om en fruktansvärd kidnappning med tortyr och sexuella övergrepp. När den spanska polisen kontaktar familjen sätter sig Nicholas syster omgående på ett plan för att hämta hem brodern.
Det är bara det att den Nicholas som försvann var blond och blåögd medan den Nicholas hon möter är brunögd, har färgat håret blont och pratar med fransk brytning!
Trots den osannolika förändringen, omfamnar systern honom och flyger hem Nicholas till familjen i USA. Och väl där accepterar samtliga familjemedlemmar hans yttre förändring. Varför? Ja, varför?
The Imposter bygger upp, skalar av lager och gör ständigt nya kast och vändningar som överraskar. Bart Layton har intervjuat alla som på något sätt varit inblandade i historien. Från familjemedlemmar och myndighetspersoner till en privatdetektiv och framför allt – bedragaren själv! Han varvar deras berättelser med dramatiseringar av desamma och bit för bit lägger han ett pussel åt oss.
Det är snyggt fotat och genomgående vansinnigt snygga övergångar i filmen. En röst som berättar något i en scen kan övergå till att låta som ett burkigt telefonsamtal i en annan, för att illustrera hur det lät. Musik som spelas mellan två scener kan övergå till att i nästa scen bli skval i en bilradio. Hela filmen är så genomarbetad och jag svag är för den här sortens konstnärliga höjd.
Förståelsen och empatin för bedragaren byggs också upp till en början. Likaså familjemedlemmarnas önskan om att hitta en förlorad familjemedlem. Men sakta övergår förståelse till olust och tvivel och det som börjar i empati blir en studie i mytomani. Det är fruktansvärt skickligt uppbyggt. Inte minst för att man känner sig lurad själv.
Det skulle sannerligen inte förvåna mig om The Imposter är en blivande Oscarsvinnare och som man brukar säga: Ska du se en dokumentär värd namnet i år, ja då ska du se The Imposter!
The Imposter
Regissör: Bart Layton
Längd: 1,35 tim
