Hobbit: Smaugs ödemark

Hur mycket går det egentligen att mjölka ur Tolkiens karaktärer från Sagan om Ringen och Bilbo? Rätt mycket har det visat sig. Och nu är det dags att bänka sig igen i biofåtöljen för att se den femte filmen i ordningen. Eller oordningen, om man så vill. För det är som bekant lite misch-maschigt med kronologin i filmatiseringen

Den här gången är Bilbo Baggins, Gandalf och tretton dvärgarna på väg till Ensliga berget för att försöka få tillbaka dvärgarnas förlorade rike – Erebor. Vägen dit är förstås både snårig och lång och full av hinder som jättespindlar, skogsalver och en oändlig massa orcher. Mer än en gång kommer jag faktiskt att tänka på Harry Potter. För Tolkiens filmvärld är lite som Harry Potter, fast för vuxna.

Och man får vad man förväntar sig. En närmare tre timmar lång underhållning, en modern Robin Hood om man så vill, där både kamratskap och broderskap är viktigt.

Att Mikael Persbrandt dyker upp i en liten roll, har väl knappast undgått någon. Men det visar sig vara rätt mycket  ”väsen för ingenting”. Persbrandt spelar Beorn, en skinnbytare som kan anta formen av en björn. Han är med i ett par scener bara och ser mer ut som en varulv. Och orcherna är ett kapitel för sig. De blir efter ett tag ruskigt enahanda och fåniga i sina rörelsemönster. Handen upp i luften. Och så vinka till de andra att hänga med. Nog måste man väl kunna göra mer än så med datoranimationer?

I Hobbit: Smaugs ödemark har Peter Jackson och hans kreativa team också skrivit in en helt ny kvinnlig karaktär, skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly från bl.a. Lost). Hon tillför dock mer än bara kvinnlig jämvikt. Det är en stark och bra karaktär som man snabbt känner stark sympati med. För Jackson kan konsten att berätta en historia. Här lägger han stor omsorg om små detaljer, som att en liten, liten björklav får formen av en dödskalle i scenen där Bilbo och dvärgarna ska till att träda in i drakens grotta. Därför hajjar jag till när Bilbo i en scen plockar upp sin berömda ring ur ”fel” ficka, jämfört med var han stoppade ner den i scenen innan.

Filmen innehåller flera storslagna scener och dessutom en drake som känns alldeles trovärdig! Det tror jag till stor del vi kan tacka Benedict Cumberbatch (från bl.a. BBC-producerade Sherlock) för. Cumberbatch har en sådan där oemotståndlig röst som bara brittiska skådespelare kan ha. Därtill är han en förbaskat bra skådespelare, vilket han inte minst visade häromåret när han spelade dubbelrollen som Victor Frankenstein/Monstret i Frankenstein på National Theatre i London.

Scenografi och kostym är också helt klanderfria och det är genomgående ett mycket bra skådespeleri. Jag vill också framhålla något så udda som frisyrerna, och då i synnerhet skogsalvernas. Det kan inte finnas en fingerflink frisös som inte blir sugen att kopiera deras makalöst snygga flätningar till sommarhåret.

I sin genre är det här en solklar och underhållande 4:a.

Hobbit: Smaugs ödemark
Regi: Peter Jackson
Manus: Peter Jackson, Fran Walsh, Philipa Boyens, Guillermo del Toro
Medverkande: Ian McKellen, Martin Freeman,Richard Armitage,Benedict Cumberbatch, Evangeline Lilly, Lee Pace, Luke Evans, Ken Stott, James Nesbitt , Orlando Bloom, Mikael Persbrandt m.fl.
Längd: 2 timmar 41 minuter